OnlyStorysByMe

För att vara genomblöt, förstörd och trött så var jag otroligt glad. Inget kunde få bort mitt glada humör.

Jag antar att Liam trodde att mitt leende skulle bli mindre av att se Charlie här men det fick mig att bli gladare.

Jag vet att Liam älskar sin pappa och att han vill att dom ska få en ny chans. Han är bara rädd och Charlie är ännu fegare. Det ända som kunde göra mig ledsen nu skulle vara att Liam var ledsen eller på något sätt led vilket han inte gjorde. Det såg jag på honom. Han bet sig i läppen mig hans ögon log. Större än någonsin när jag pratade med Charlie.

- Charlie, hur är det med dig?

- Det är bara bra. Hur är det med dig? Du är lite blöt ser jag?

Han skrattade och jag besvarade det. Liam skrattade också.

- Ja, men en dag som den här kan inte få mig på dåligt humör.

- Vadå? Har det hänt något speciellt?

- Det är sommarlov.

- Ja men vad bra för det var just det jag ville prata med er om. Är det okej om vi sätter oss?

Vi satte oss ner vid köksbordet och Charlie log mot oss. Liam hade inget direkt leende på läpparna vilket jag hade men han såg på något sätt förväntansfull ut.

- Jo, när är ni lediga under sommaren.

- Vi har inget planerat än. Vi tänkte göra det lite spontant. Svarade Liam medan han rev på sina naglar.

Jag tog Liams hand för att han skulle sluta. Jag visste att han var nervös. Jag tittade in i hans ögon och vände mig sedan mot Charlie.

- Vad hade du tänkt dig?

- Jag tänkte ta med er på en resa.

- En jobbresa? Sa Liam precis efter att Charlie avlutat sin mening.

- Nej. Jag är ledig och jag vill ta med er två på en resa till Grekland i 2 veckor.

- Gud vad roligt!

- Ja, jag tycker det också. Så ni är med?

- Absolut.

- Varför vill du ta med oss?

- Liam. Jag vill att ni två ska uppleva en resa tillsammans och jag vill spendera lite tid med dig. Ni behöver inte vara med mig hela tiden, det är klart att ni får ensam tid också.

Både jag och Charlie tittade på Liam i hopp om att få höra ett "Ja." Hans ansikte var allvarligt och jag visste inte hur jag skulle tolka det. Inte Charlie heller antog jag. Men till slut såg jag hur det ryckte i Liams mungipor och ett stort leende brast fram.

- Klart att vi åker.

.

Han tog av sig skorna i hallen och hängde jackan på stolen han satte sig på i köket.

Jag tvekade men satt mig på kanten av bordet och började riva sönder mina naglar.

Han frågade hur jag mådde men ingen öppnade munnen för att ta upp anledningen till att han var här.

Han frågade hur jag hade det som om han faktiskt brydde sig. Jag hade ingen lust att svara. Jag svarade på frågor som inte betydde något. Vad gjorde han här?

- Hur är det med Ellen? Hon bor här?

- Hon har bott här i 3 månader.

- Jaha. Vart är hon nu?

- Hon har skolavslutning.

- Hur är det med er två?

- Pappa, vad gör du egentligen här?

Nu kollade jag in i hans ögon. Han såg nervös ut och jag märkte själv att det inte var något jag skulle sagt men han tog inte upp det. Jag var tvungen.

- Jag ville träffa dig. Och så tänkte jag kolla lite hur det var med huset. Jag har faktiskt köpt det här huset från början.

- Kom bara till saken. Varför är du egentligen här?

- Jag vet att jag har sabbat det mellan oss men jag har funderat länge och jag vill bli din pappa igen.

- Du är min pappa.

- Jag vill ta min pappa roll igen.

- Det är väl lite sent, tycker du inte? Efter 10 år vill du lära känna mig. Jag vet ingenting om dig. Vi har en arbetsrelation, inget mer. Jag vet hur du jobbar men det lilla jag kommer ihåg från att jag jag var 5 år försvinner snart.

- Det är därför jag vill spendera mer tid med dig.

- Lyssna pappa, jag vill inte säga det här men jag måste. Karl tog över din roll och han har haft den i snart 10 år. Han är mer som min pappa än du. Han har alltid funnits där för mig precis som om han vore min riktiga pappa. Bara för att du är min riktiga pappa så tänker jag inte ge över rollen till dig.

- Jag ber inte om det. Jag har gjort bort mig, riktigt ordentligt, det vet jag men jag ber bara om en chans att få en plats i ditt liv.

.

Jag visste inte vad jag skulle säga längre. Alltid hade jag haft en hård yta mot honom och övertalat mig själv om att jag inte behövde honom och att man inte kunde sakna någon som honom. Jag hade så länge försökt ljuga för mig själv och jag hade själv trott på det. Att jag inte saknade honom. Men det gjorde jag. Någonstans inne i mig fanns känslorna. Känslorna som bara väntade på att komma ut. En känsla av saknad. Jag saknade honom.

- Du har en plats i mitt liv. Pappa.

Hans ansikte lyste upp. Ingen av oss visste vad vi skulle göra. Han la handen på min rygg.

Dörren som öppnades bröt stämningen och vi gick ut i hallen.

Ellen stod där helt genomblöt men hon hade ett enormt leende på läpparna och hennes ögon lös när hon fick se mig. Precis som mina när jag såg henne. Hennes leende gick inte ner när hon såg pappa, tvärtom, det blev bara större. Hon hade inte sagt det men jag visste att hon ville att jag och min pappa skulle få en chans till.

- Hej Charlie.

.

Jag kramade om mamma en sista gång innan hon satte sig i bilen.

Vad som hände kom ikapp mig och det var nu jag verkligen förstod att min mamma skulle åka ifrån mig. Och huset, det skulle jag aldrig sätta min fot i igen.

Att se bilen åka iväg fick mig att känna en känsla av ensamhet men bara för några sekunder. Liam la armarna om mig och jag tittade efter en sista glimt av bilen över hans axel. Jag var inte ensam men saknaden av mamma kändes. Olivia la handen på min rygg. Hon hade försäkrat mamma att jag var i trygga händer och det viktigaste just nu, att hon skulle ta över mammas läge. Inte hennes plats i mitt liv, bara hennes plats i stunderna.

.

I stressen drog jag på mig mina ljusblå jeans och min vita tunika med insydda vita blommor på.

Det hade tagit mig en halvtimme att sminka mig när det vanligtvis brukar ta 5 minuter.

Mitt hjärta gick så snabbt att man kunde se hur min bröstkorg rörde sig p.g.a. alla gånger jag sprungit upp och ner för trappan. När jag äntligen borstat tänderna och var helt klar gick jag in på vädret på min mobil medan jag tog på mig skorna. Jag hade inte kollat ut genom ett fönster än men det ljuset som lös in såg inte soligt ut.

När min sega mobil laddat klart och jag kunde se vilket väder det var stod det 19° och sol med lite moln.

Min leende blev större och jag öppnade glatt dörren. Mina mungipor sjönk och lusten att gå till skolan för att avsluta terminen fanns inte. Regnet öste ner utanför och det var inte sol. Till min glädje var det varmt men det var ändå inget väder jag ville gå ut i även fast jag älskar regn.

Jag hade två alternativ. Antingen så gick jag i regnet och förstörde hela mig som jag jobbat med i stress hela morgonen eller så...

- Liam!

Får Liam köra mig.

Han fick skynda sig upp men med honom så tog det det ju inte mer än 2 minuter från att ligga i sängen till att sitta i bilen. Han gäspade var och varannan sekund. Själv kunde jag inte sitta still. Han trippade på ratten och gnisslade tänder. Ljudet borrade in i mina öron.

- När kommer du hem?

- Jag ska äta sushi med Hanna och några andra men jag ringer dig när jag slutat. Jag kommer nog hem emellan. Är du hemma hela dagen?

- William ringde och ville se mig med Jack, Lucas och några andra men jag är hemma när du kommer.

Liam svängde upp mot skolan och parkerade bilen lite upp på trottoaren. Liam hade tagit över mammas roll i en sak sedan han fyllde 16 och fick sitt körkort. Han var min nya chaufför.

- Tack för skjutsen älskling. Vi ses sen.

Jag lutade mig över bilsätet och kysste honom och han besvarade kyssen.

Jag var fortfarande ovan vid att gå ut ur hans stora silvriga "Jeep Grand Cherokee" från 2011 efter att ha levt med mammas lilla bil hela livet.

.

Kyssen hade gjort mig pigg till hemvägen men när jag gick in genom dörren kunde jag inte känna den på mina läppar längre och tog av min skorna för att gå upp och lägga mig.

Jag var hungrig och gick innan in i köket för att öppna kylen.

Jag hoppade inte till men mitt hjärta bultade till när det knackade på köksfönstret.

- Pappa?

.

Jag hörde Olivias röst nerifrån. Mamma hörde jag inte, hon hade alltså en betydligt tystare röst än Olivia.

Det verkade inte gå särskilt bra heller eftersom Olivias argument fortsatte.

Jag tänkte på det här som slutet. Slutet på Liam och mig, det var allt jag tänkt på men det var mer än så. Hanna och alla mina vänner var här såklart men det här var också platsen jag bott på hela mitt liv. Det var här alla minnen fanns och det var här jag var trygg. Och huset, i det här huset levde det sista som fanns kvar av pappa. Skulle vi flytta så skulle jag aldrig kunna få nya minnen med honom. Han skulle försvinna.

- Det kommer inte gå att skilja på dom.

- Dom kan fortfarande ses.

- Louise, ni kommer flytta flera timmar bort.

- Vi måste flytta.

Hon gav sig inte. Jag förstod henne och jag såg hur hon plågades för att behöva skilja på Ellen och Liam.

Jag tror inte att deras relation kan klara det här. Det var för långt bort. Om inte Liam flyttade med eller om Ellen stannade, det var det ända alternativen. Utan dom lösningarna skulle dom inte klara det här.

.

Allra helst ville jag stanna. Mitt andra alternativ var att ta med mig Ellen, men det skulle jag inte klara, inte Ellen heller. Jag gav mig inte i hopp på att Ellen och Liam skulle klara det här. Det var ingen risk jag ville ta och det skulle jag inte om inte Ellen sa att det var okej. Dom orden lär jag aldrig få höra men jag hoppades.

Jag visste ingenting. Hur skulle jag göra? Hur skulle Ellen klara det här? Skulle hon någonsin prata med mig igen om jag gjorde det här?

Den ända saken jag visste var att jag var tvungen att flytta. Inte Ellen men jag måste flytta.

.

Hon var varm om kinderna. Jag kunde inte se dom eftersom hon låg med ryggen intill mig men jag visste att dom var alldeles rödflammiga. För ett tag sen var jag säker på att Louise skulle ge sig, jag sa hela tiden till Ellen att det skulle fixa sig men det vågade jag inte säga nu. Jag var osäker. Varje gång hon öppnade munnen för att säga något höll jag bara om henne hårdare och tog bort hårslingan som om och om igen föll över hennes ansikte.

Vad kunde jag säga? Att vi fick se vad som händer eller att jag inte var säker på om vi skulle klara oss, det var sanningen. Jag vågade inte visa det men om jag sagt det hade hon blivit lika orolig och rädd som jag var just nu.

- Vad kommer hända tror du?

Jag vågade inte svara. Jag kysste henne på den lilla platsen av hennes kind som jag nådde och höll om henne hårdare. Jag viskade att jag inte visste i hopp på att hon inte skulle höra, vilket hon gjorde ändå, hon suckade och hennes röst blev darrigare.

.

- Det här funkar inte Louise.

- Jag vet.

- Det måste finnas en annan lösning. Dom kan inte bli utsatta för det här.

- Du bryr dig verkligen.

- Ja. Både du och jag skulle aldrig kunna se dom krossade.

- Okej, vi gör så här...

.

Mina tankar vara så långt ner som dom kunde komma.

Liams också. Han vågade inte visa det men jag visste att hans glädje satt någonstans där bara orden att jag fick stanna kunde ta fram den.

Mamma kom in i rummet med en glad ledsen min. Jag kunde inte läsa av den. Olivias var omöjlig att inte kunna läsa av, hennes leende var större än någonsin. Det fick både mig och Liam att inte kunna stå emot att göra samma sak. Olivia höll om mamma, jag och Liam satte oss upp när mamma öppnade munnen för att säga något som både sårade och gav glädjen jag och Liam behövde.

- Jag flyttar men Ellen gumman, du ska flytta hem till Olivia och Liam.

Jag kunde knappt ta in orden. Det var svårt att få in dom innan Olivia öppnade munnen.

- Nu ska vi bara skaffa en större säng till dig Liam. Eller till er.

.

Jag förstod Ellen, hur ledsen hon var. Jag kände mig också nere men vi skulle inte flytta ifrån varandra, ingen av oss skulle tillåta det, vi får fixa det på ett annat sätt eftersom jag förstod Louise också.

Hon behövde jobbet och hon skulle ta det också.

Jag hann inte tänka så mycket på om hon faktiskt kunde lyckas ta med sig Ellen.

Allt jag tänkte på nu var vart Ellen var.

.

Meddelanden och missade samtal kom upp på skärmen när jag satte på mobilen som hade 6 % kvar av batteriet. Den skulle dö snart och det var för kallt för att gå hem den långa vägen jag sprungit.

Alla visste nu. Om flytten.

Jag slog in Liams nummer och bad honom hämta upp mig. Jag var lite osäker på vart jag var men när jag tog en ordentlig titt omkring mig blev jag rätt så fascinerad av hur långt bort jag hade kommit.

Det gick snabbare för Liam och Olivia att köra hit med bilen än vad det gjorde att springa med mina nu kalla, trötta och domnande ben.

Liam satt i baksätet och jag satte mig bredvid.

Han la armarna om mig.

- Hur mår du?

- Jag kommer behöva flytta.

- Nej, vi hittar en lösning ska du se.

- Nej, inte den här gången. Hon behövde verkligen jobbet och nu kan inte ens jag hindra henne.

Han kysste mig på pannan som ett svar med orden "Jag vet inte vad jag mer ska säga, du har rätt".

Liam försökte nå min mun men Olivia avbröt.

- Jag ska prata med din mamma. Hon och jag kan säkert komma på något. Ingen av oss vill ju sära på er.

- Jag vet men jag tror inte att hon kommer ändra sig.

- Är hon hemma?

- Ja, det borde hon vara.

- Då åker vi dit alla tre nu.

Jag älskade Olivia. Hon hjälpte mig alltid och hon verkade inte ge sig i det här.

.

.

Vi körde upp på uppfarten vid huset. Närheten av mammas bil och hela husets närvaro gav mig ingen större bra känsla. Jag skulle flytta, det kändes som det.

Vi öppnade dörren och gick in till köket där mamma satt. Ingen av oss hängde av oss ytterkläderna, vi satte oss vid bordet där mamma satt.

- Louise.

Olivia tog hennes hand.

- Jag orkar inte. Jag kan inte ha kvar det här huset, försörja Ellen och samtidigt jobba halva dygnet.

- Vi hjälper dig.

- Nej, jag kan inte låta er hjälpa mig i det här. Det är för mycket. Ellen, vi måste flytta.

Hennes blick vändes mot mig och sen mot hallen. Jag vände mig om och fick syn på väskorna.

- Vi åker imorn.

- Va!? Hur kan du! Jag har min pojkvän här, min bästa vän! Hela min familj! Alla jag bryr mig om och älskar finns här! Hur kan du ta mig härifrån!

Jag sprang upp mot mitt rum med Liam i hälarna på mig. Jag slet upp dörren till mitt rum och föll nästan ihop när jag såg vad hon hade gjort.

Mina väskor med alla mina kläder låg packade på govlet. Mitt skrivbord var tomt, mina skåp var tomma och min säng var tom. Jag la handen på magen för att ta igen andan lite och när Liam kom bakom mig gick jag fram till väskorna och satte mig framför dom. Jag slet upp dom och rev gråtandes ur alla kläder.

Liam kramade mig bakifrån och tog ner mina händer. Han hjälpte mig upp i sängen och la sig bakom mig.

Han höll om mig, omfamnade mig tills jag gråtandes somnade.

.

I månader ville jag inget annat än att komma tillbaka till verkligheten, nu var verkligheten det jag hatade mest, det jag ville komma ifrån som mest. Hon tänkte att jag skulle åka ifrån Liam. Flytta från Hanna, Erik, Marcus, Sara och alla andra. Flytta härifrån.

- Va! Vart, när? Vi kan inte flytta!

- Jag har fått ett bra jobb med bra betalt och du kan börja i skolan där.

- Vad är det för fel på ditt nuvarande jobb? Vi klarar oss ju bra.

- Det är ett uselt jobb och jag orkar inte. Med det nya jobbet kan jag jobba dubbelt så lite och ändå få lika bra betalt. - Vart är det vi ska flytta då?

- Chicago.

- Aldrig. Det är flera timmar härifrån! Aldrig att jag flyttar flera timmar från alla jag älskar.

- Ellen.

- Hur kan du bara lämna allt det här? Och hur kan du ta mig ifrån personen jag älskar.

- Jag har inte mycket till ett val?

- Man har alltid val.

Jag sprang bort från köket, struntade i mina saker och slängde igen dörren efter mig. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen men bort visste jag.

Jag skulle aldrig flytta härifrån.

Känslan av hat och ilska virvlade runt i hela min kropp, tankarna om hur det skulle bli om jag flyttade fanns inte, alla tankar var riktade mot mamma. Hur kunde hon göra så här, hur skulle hon kunna ta bort mig från den ända personen jag aldrig skulle kunna leva utan. All min ilska var riktad mot henne.

.

Jag ringde upp Ellen från hemtelefonen. Jag satte handen på pannan och suckade när jag kom till hennes telefonsvarare. Jag gick till kylskåpet för att slå in Liams nummer som stod på en uppsatt post-it lapp.

- Hej Liam. Det är Louise här.

- Hej Louise. Hur är det med dig?

Jag antog att Ellen inte hade berättat än.

- Det är bra. Jag tänkte bara höra om jag kunde få byta några ord med Ellen? Hennes mobil är avstängd.

- Hon är inte här.

- Är hon inte hos dig?

- Nej, jag trodde hon fortfarande var hos dig.

- Nej, hon gick för 40 minuter sen.

- Har det hänt något?

Jag berättade, allt. Han sa inget men jag hörde hur sprucken han var. Skulle jag verkligen splittra på min egen dotter och hennes själsfrände.

Han stressade för att lägga på så han kunde springa ut och leta efter henne. Det gjorde han. Jag visste att hon inte ville att jag skulle hitta henne men jag kunde inte låta bli att leta. Hon var min dotter.

.

Allas förslag om hur jag skulle göra med Liam hade åkt in genom det ena örat och ut genom det andra, men Hannas ord dom fick mig att inse att jag inte skulle hitta någon annan än Liam. Som jag kände för honom skulle jag aldrig få känna för någon annan. Det var inget jag kunde kasta bort.

.

Efter att Hanna puttat mig ända till Liams hus gick vi åt skilda håll. Det fanns en stor vilja i mig som ville springa därifrån och den drog mig bakåt men pappa hade sagt en gång att när strömmen är som hårdast så är det den verkliga viljan vi ska följa. Jag lyssnade på orden och hittade viljan som styrde mig in i huset.

- Hej gumman. Vad gör du här?

- Hej Olivia. Jag tänkte prata lite med Liam nu. Är han hemma?

- Han är uppe på sitt rum. Det kommer gå jättebra, jag lovar. Han känner precis samma sak som du.

Hon kramade om mig och jag log mot henne innan jag gick med ynkliga steg uppför trappan.

Jag höll i handtaget ett tag innan jag vågade trycka ner det. Varför hade jag inte tänkt på vad jag skulle säga. Mamma sa alltid att dom bästa orden kommer spontant. Dom orden hjälpte alltid men inte nu. Jag var redo att springa ner för trappan igen men nu var det jag som intalade mig själv.

Vill jag förlora honom?

Han är min pojkvän och jag måste våga prata med honom.

Han känner likadant.

Jag kommer inte kunna vara lyckligare med någon annan.

Jag tryckte ner handtaget och där låg han, bar överkropp och tittade mot tv:n.

- Hej, är du redan tillbaka?

- Vi måste prata.

Hans blick sjönk mot golvet.

- Jag vet. Kom och sätt dig.

Jag satte mig bredvid honom och tittade in i hans sorgsna ögon.

- Jag förstår att du vill göra slut men du ska veta att det var aldrig det här jag ville.

Det rann tårar nerför hans kind och det tog ett tag innan jag fattade vad han sagt. GÖRA SLUT!?

- Vad pratar du om? Jag vill få det att bli bra mellan oss. Jag vill inte vara med någon annan.

- Jag kan säga upp alla mina kontrakt, jag vill bara att det blir bra igen.

- Det kommer det bli men inte genom att du ska säga upp din kontrakt utan genom tid och har vi varandra så kommer det inte bli svårt. Jag älskar dig.

- Jag älskar dig också Ellen.

Han kysste mig och med långsamma steg framåt hamnade båda våra huvuden på kudden.

Att känna hans hud mot min kropp var en ren bekräftelse om att jag aldrig skulle bli olycklig igen, inte om jag stannade hos honom.

.

.

Jag sprang hem till mamma för att hämta kläderna jag skulle behöva ha hos Liam nu när vi var oskiljaktiga.

Jag tänkte bara på hur mycket jag ville krama honom, och kyssa honom, det var en del vi behövde ta igen efter att ha varit ifrån varandra.

Jag öppnade dörren och hann inte ens titta vart mamma var, jag skrek hej och slängde ner mina kläder i en väska. Jag sprang ner med alla mina ytterkläder som jag fortfarande hade på mig. I dörren påväg ut ropade mamma på mig och jag sprang in i köket för att dricka när jag ändå var där, när det var klart ställde jag mig vid mamma som satt vid matbordet med blicken nerborrad i trät.

- Vad har hänt?

- Sätt dig gumman.

Jag satte mig och hon tittade upp med samma blick som hon hade när hon berättade om pappa, fanns det något som kunde vara lika farligt. Något som hon visste skulle förstöra mig, igen.

- Vi ska flytta.

.

Och jag måste tänka lite på vad som ska hända i storyn nu :) Men jag har en bra ide på gång så imorn kommer inlägget med mina spännande idéer :D haha

KRAM och glad påsk i efterskott :)

Jag hade alltid oroat mig på något håll, det gör alla i ett förhållande men det hade varit i onödan. Jag visste inte om jag oroade mig i onödan nu. Jag var verkligen orolig för oss, Liam och mig. Jag tror inte att något skulle kunna bryta oss men det var just det, jag var inte säker längre.

Han behövde få veta hur jag kände för allt det här.

.

Att vara känd och spela in film var min dröm men den drömmen var inte värt någonting om inte Ellen fanns. Allt det här hade dragit sönder vårt förhållande mer och mer, det var uppenbart. Jag skulle slänga bort allt det här för att få vara med Ellen resten av mitt liv. Det var allt jag ville, att få tillbringa mitt liv med Ellen.

- Liam?

Ellen kom in genom dörren till mitt rum. Jag ville inte gå upp ur sängen. Den svala luften som kom in genom fönstret över mig fick mig att slänga av mig täcket för att känna den mot min varma bara överkropp.

- Jag ska gå ut nu men det finns frukost där nere och Olivia skulle komma hem senare.

- Vart ska du?

- Jag ska fika med Hanna.

- Okej men vi ses sen älskling.

Hon drog fingrarna genom mitt hår och log.

.

Ellen kom springandes från andra sidan vägen. Hon trampade uppför trapporna till terassen på fiket med elefantsteg. Hon var andfådd när hon satte sig. Hon log mot mig men hennes ögon hörde inte ihop med leendet.

- Hur mår du egentligen?

- Bra.

- Ellen. Jag vet att allt som skrivs om dig och Liam stör dig men har det hänt något annat?

Nu var det som om hennes leende inte existerade, hennes ögon glänste och nu såg jag hur utmattad hon såg ut.

Hon hade mörka ringar runt ögonen och ens sminket hon hade på sig täckte allt.

- Jag tror att det är slut nu.

Hon viskade. Även fast vi var ensamma här så var hon livrädd för att vem som helst skulle höra oss. Även när den gamla damen kom för att serverade oss tystnade hon.

- Vad menar du?

- Jag vet att vi inte kommer klara det här. Vi pratar knappt med varandra även fast vi båda vet att det är slut.

- Du måste prata med honom.

- Det går inte.

- Jo. Du måste göra det. Att ni har det svårt nu är ingen anledning till att ni ska göra slut.

.

Om jag har det så kommer nästa inlägg in någon gång under dagen imorgon och om jag inte har det så kommer det inget nytt inlägg förrän på tisdag :/ <3

Aja, hoppas jag kan fixa internet!

-

Fortsätt att kommentera kapitel 49 ni som läser och säg vad ni tycker om hela storyn :D <3 Kram och Glad Påsk!

-

Och juste vill tacka Lydia, än en gång, för hennes jätte gulliga kommentarer och att hon alltid kommer läsa min blogg! Nu när den här storyn inte har jätte långt kvar på sig har jag redan en ide på en ny :) en kanske till och med bättre story :D Så det är inte slutet på -onlystorysbyme- !

Efter att filmen kom ut i vintras hade Liam och jag fått kämpa hårdare med att inte låta folk komma åt våran relation. Det var fortfarande svårt att gå ut på allmänna platser utan att bli omringad av folk som visste vem man var. Efter all skit som skrevs om att vi skulle tröttna på varandra och att vi inte var gjorda för varandra så blev vi bara starkare. Det spelade ingen roll egentligen hur mycket dom höll på, det skulle inte sära på oss. Vi hade ju dom som stöttade oss. Liam hade självklart tänkt tanken av att lägga ner allt det här, eller åtminstone ta en paus men jag tyckte det var onödigt. Det skulle inte vara så här för alltid, det skulle lägga sig efter ett tag.

.

Jag lyssnade inte på vad pappa och dom andra sa. Det här mötet var det mest tråkigaste jag varit på. Vi pratade om min säkerhet och hur vi skulle göra med allt som hände kring mig just nu. Jag skrattade till åt tanken på Ellens födelsedag som var för någon månad sedan. Det var en dag varken jag eller hon skulle kunna glömma.

- Liam! Lyssnar du?

- Va? Nej, förlåt. Vad var det ni sa?

- Liam. Sa pappa hårt men det lät känsligt. Det här är viktigt!

- Ja, jag vet. Jag vill bara kunna gå ut med Ellen utan att 10 andra tjejer hänger efter.

- Vill du ha bevakning?

- Aldrig. Jag vill bara ha det normalt.

- Du gav upp det. Du får bara ta och göra det bästa av det här.

.

- God morgon. Vart är Liam?

- God morgon gumman. Han är på ett möte men han kommer snart.

Ellen satte sig vid matbordet och jag gjorde två mackor till henne.

Jag tog min kopp med kaffe och satte mig mitt emot henne.

- Hur är det nu, mellan dig och Liam?

- Det är som alltid men vi måste ju såklart kämpa mer nu.

- Det ordnar sig nog. Det är ju inget skäl att kasta bort kärleken i alla fall.

- Nej aldrig.

- Ser du er framför er om flera år?

- Om flera år?

- Ja, eller det kanske är en dum fråga. Du är fortfarande så ung. Bara 15.

- Nej men jag ser faktiskt mig och Liam framför mig. Det kanske är fel att säga det till dig som är hans mamma men jag vill leva med Liam så länge som möjligt. Fick jag välja nu skulle jag säga för alltid.

- Ellen. Liam vill samma sak.

- Hur vet du det?

- Jag ser det.

Hon log och rodnade.

- Men jag vet inte hur jag ska utrycka mig själv. Han visar hur mycket han älskar mig och jag vill att han ska känna precis det jag känner.

- Då berättar du för honom.

- Berättar vad?

- Allt du nyss sagt till mig.

.

Jag började räkna sekunderna. Hur länge hade jag väntat utanför Ellens och mammas rum, hur lång tid skulle det ta? Jag blundade och föreställde mig Ellens min när hon såg klänningen. Jag längtade att få se henne. Även om den satt hur dåligt som helst så skulle hon ändå vara vackrast ikväll. Hon kommer alltid att vara vackrast för mig.

Jag kollade på klockan och bilen var här om 10 minuter. Vi skulle möta Pappa, Johanna och hennes lilla team vid premiären, på röda mattan. Jag tror jag glömt säga det till Ellen.

Jag hade pratat med Ellen om kyssen som skulle vara med i familjen och hon hade bara lugnat mig och sagt att när jag ser kyssen ska jag tänka på kyssarna jag kommer få på kvällen. Den meningen spelades upp i mitt huvud och jag gillade det. Jag drömde bort mig i tankarna, glömde tiden och struntade i att jag satt och bet på mina naglar.

Men när dörren öppnades och det vackraste jag sett klev ut stannade allt upp. Tankar, tid och medvetandet om vad jag gjorde. Med öppen mun och glittrande ögon gick jag fram och kollade in i dom ännu mer glittrande ögonen.

Jag la handen på hennes kind och kände hur dom hettade till medan hon log. Hennes naturligt röda kinder och blåa ögon fick mig att behöva ta igen andan. Varje gång jag ser henne, osminkad, sminkad, slapp eller dödstrött så slår mitt hjärta så snabbt att jag måste andas varenda ett av mina andetag djupare för att kunna hålla mig själv på fötter.

Jag la munnen vid hennes öra och andades in hennes hår som som vanligt luktade smultron av hennes schampo.

Jag kysste henne och viskade till henne.

- Av alla jag kommer se ikväll kommer du vara den vackraste.

Hon log och kysste mig. Jag kramade mamma som blev tårögd varje gång Ellen och jag kollade på varandra. Mamma la handen på mitt bakhuvudet och viskade till mig.

- Jag är så stolt över dig.

Jag log och pussade henne på huvudet. Jag hade vant mig vid att vara längre än henne.

Vi gick ut till den svarta bilen som väntade och körde sedan snabbare än vanligt eftersom vi var rätt så sena. Chauffören påpekade det och jag slängde en flinande blick på dom ända två tjejerna i bilen.

Blixtarna från kamerorna blev fler när jag tog tag i Ellens hand medan vi gick framåt på mattan, mamma gick strax bakom med Karl och Ellen tog ett hårdare tag om min hand. Jag kände hennes nervositet och drog henne närmare mig.

- Bara le. Du behöver inte titta in i kamerorna, du kan titta på mig. Viskade jag och kysste henne på hjässan.

Min blick flyttades åt höger där pappa kom gående bredvid Johanna och hennes team. Johanna var otroligt vacker ikväll i hennes ljusrosa långa klänning som passade till det uppsatta ljusa håret men min blick stannade inte vid henne. Det var svårt när personen bredvid mig drog åt sig all min uppmärksamhet, faktiskt allas uppmärksamhet. Jag ledde henne mot pappa och Johanna.

- Ellen, vad fin du är. Sa pappa och log mot henne.

- Hej det är jag som är Johanna.

- Hej, jag heter Ellen.

- Det är jag som är Liams motspelare.

- Jo jag vet. Han har pratat om dig.

- Inte lika mycket som han har pratat om dig är jag säker på. Det gick inte en ända lunch utan att han skulle nämna sin flickvän Ellen. Tro mig, du är känd för alla i vårt filmteam.

Hon skrattade åt mig och dom gick vidare för att prata.

- Så hur tror du det blir pappa?

- Det här kommer bli stort.

- Tror du verkligen det?

- Ja och du Liam, jag skulle bara vilja säga några ord till dig innan vi går in.

- Jaha, vad?

Han tvekade och la handen på min rygg för att fösa undan mig lite från folkmassan.

- Jag, jag är stolt över dig.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag log mot honom, stelt. Varför skulle jag säga något alls. Var det ens sant men jag var ju inte kallhjärtat som han så något var jag tvungen att säga. Ett tack slank ur mig, sedan räddade mamma och Ellen mig genom att dra mig åt sidan för att gå in. Jag fick hålla ett tacktal till alla där jag tackade först och främst alla medspelare och ett stort tack till Johanna, jag tackade också alla i filmteamet och regissören, sen min stylist för att hon gjort mig så här snygg till premiären och sen till alla som kommit hit och kollat. Till sist tackade jag min familj och Ellen för att dom funnits där för mig, om pappa nu ville vara en del av min familj så fick han väl tolka tacket som hans eller inte.

När filmen sedan satt igång skrattade alla, mest jag, Ellen, mamma och Karl åt min roll som den coola elaka killen som blir kär i skolans töntigaste tjej. Det var inte alls jag, i slutet började det likna mig.

Jag visste exakt när kyssen skulle komma och när den gjorde det höll jag hårdare om Ellens hans och smekte den med tummen. Jag tänkte på hennes kyssar som hon sagt och när jag såg Johannas och min kyss log jag åt att den inte var någonting mot Ellens och mina.

.

Jag log åt kyssen. Den var ingenting emot Liams och mina. Johanna var trevlig och jättesöt men jag var inte ett dugg orolig eller avundsjuk för jag visste att Liam tänkte likadant som jag, att det var bättre när jag stod där.

.

Efter att ha pratat med Wilma i säker 2 timmar var det äntligen klart. Som min stylist hade hon ordnat en klänning till Ellen, jag hade berättat hur mycket hon hatade klänningar och klackskor, också hur mycket Ellen inte tyckte att hon passade i det. Det var viktigt att hon skulle känna sig bekväm i det hon har på sig hade Wilma sagt. Wilma visste hur Ellen såg ut och hade mätt hennes mått och gjorde en klänning efter henne. Klackskor skulle hon slippa, jag hade ändå inte kunnat övertala henne att ha på sig ett par. Wilma hade beskrivit klänningen i detalj och det lät som att Ellen skulle se fantastisk ut vilket hon alltid gjorde.

Mamma skjutsade oss till studion där vi skulle bli fixade. Mamma skulle självklart också vara med, hon hade letat efter den finaste klänningen länge och det slutade med att hon köpte 5 stycken och hade sedan en "modevisning" för hela familjen. Vi killar hade inte direkt någon åsikt om det här, Karl tyckte att allt såg "hett" ut men det var Sara och Ellen som fick välja. Jag skulle självklart ha någon form av kostym vilket jag hatade lika mycket som Ellen hatade klackskor men på premiären var jag tvungen. Alla skulle komma.

.

Jag tittade åt Ellens håll och log lite åt hur hon försökte dölja sin nervositet. Vi satt i samma rum och blev sminkade ut av två olika stylister. Jag kunde inte beskriva hur stolt jag var över Liam, han har lyckats med allt det här och han älskar det, han har klarat av det, allt med hans pappa och det trycket han alltid hade på sig.

Ellen har verkligen hjälpt honom, hade inte hon kommit in i bilden hade jag tagit Liam ifrån filmandet och Charlie. Anledningen till att han ens fick gå på det där lägret var för att Charlie inte var nöjd med honom. Jag skulle förbjudit honom att åka dit och sagt till Charlie att antingen så är du nöjd med honom och han är med i filmen eller så skiter han i det men nu är jag evigt tacksam för att han fick åka dit, han träffade Ellen. Hon är som en dotter för mig nu, jag älskar henne och hon är verkligen en i familjen.

.

Jag torkade själv bort mascaran som kommit utanför ena ögat. Den lilla svarta klumpen smetades ut med mitt finger när jag vände mig om för att se kvinnan som precis klev in i rummet samtidigt som jag försökte försiktigt ta bort klumpen.

- Oj, låt mig hjälpa dig.

Hon gick fram till mig och tog bort det perfekt och försiktigt med en tops.

- Hej Wilma. Hur går det med Liam? Sa Olivia och log mot henne

- Åh Olivia, hej. Det går jätte bra. Han längtar efter att få se er.

- Är du Liams stylist? Frågade jag.

- Ja, det är jag. Och du måste vara Ellen. Du är allt Liam pratar om när jag gör honom i ordning. Det är ofta som jag måste be honom att vara tyst.

Vi skrattade, Oliva, Wilma och jag. Hon fixade till mitt hår lite till nu när hon som sminkat mig hade gått, Olivia satt fortfarande och fick sitt hår lockat precis som jag fått lite här och där, till och med jag tyckte att jag såg bra ut i korkskruvarna i mitt hår. Jag la märke till den svarta plastbagen där man hade oftast klänningar i som hon hade under sin arm, hon såg att jag kollade och drog ner dragkedjan till den.

Mina ögon blev större, av panik. Jag fattade att det var jag som skulle bära den, jag skakade på huvudet men Olivia och Wilma fick på mig den i alla fall. Jag ville inte titta mig i spegeln. Den långa svarta klänningen nådde mina fötter. Olivia och Wilma backade och tittade på mig. Dom stirrade och båda hade ett litet leende på munnen.

- Kolla dig själv i spegeln Ellen. Sa Olivia och log ett tryggt leende mot mig.

Jag vände mig om och mina ögon blev större av spegelbilden. Efter en stunds stirrande stängde jag munnen och kollade bak på Olivia och Wilma även fast det var svårt att släppa spegelbilden av mig själv. Jag såg bra ut. Eller faktiskt så räckte det inte, jag var verkligen vacker. Det ändrade såklart inte min syn på klänningar men jag överlevde den här kvällen. Som en sista "överraskning" blev ingen gladare än jag när Wilma tog fram dom platta skorna som jag skulle ha på mig. Skulle jag någon gång i livet ha klackskor på mig så skulle jag behöva gå en kurs. Olivia såg fantastisk ut. Hon hade en mörkgrön lång klänning på sig med gulddetaljer och smycken. Hennes bruna hår var uppsatt i någon knut och två slingor hängde ner vid kinderna. Hon tog mig i handen och vi öppnade dörren.

.

2012. Om bara några få timmar var det 2012. Ellen och hennes mamma skulle till hennes mormor på middag och jag skulle äta middag hemma med mammas gamla kompisar och resten av familjen. Ellen och jag skulle ses senare och gå ut. Vi skulle troligtvis träffa några kompisar eller något liknande. Ellen ville träffa Hanna och Marcus och jag ville träffa mina gamla kompisar. Vi lyckades ta alla till samma ställe. Någon lokal som en gammal kompis till mig höll, han sa att han behövde mer folk dit så vi bjöd med några stycken. Jag vet inte vilka Ellen bjöd med det var väl Hanna, Marcus och ja, Erik. Kanske några andra också.

Jag bjöd dit mina bästa polare Adrian, Sebastian och Alex. Ellen hade aldrig träffat dom.

När det kom till klädval slutade det med svarta byxor och en slapp vit skjorta. Det tog inte särskilt långt tid, jag ringde Ellen men hon hade inte tid att prata. Hon letade efter kläder. Jag skrattade åt hennes stressade rösten. Du ser bra ut i vad som helst, sa jag till henne men hon blev bara irriterad på mig vilket fick mig att skratta ännu mer.

.

När jag äntligen tagit fram dom där svarta jeansen och den lite uppklädde toppen kände jag mig nöjd. Jag visste att alla skulle ha klänning och klackskor, jag hade mina Converse. Jag kunde inte ha klänning eller klackskor, jag såg ut som en lång anka i det. Det fanns vissa klänningar jag skulle passa i men det tog år att hitta. Jag behövde bokstavligen en personlig stylist när det kom till klänningar. Liam sa att han hade fixat allting till premiären också, hoppas att jag sagt till honom hur lite jag passar i klänningar?

Jag skickade iväg ett sms till varje person som jag ville skulle följa med senare ikväll och alla sa ja. Till och med Erik men bara på ett krav.

Att han fick ta med Ebba.

Jag ville verkligen ha Erik där så jag gick med på det, tillslut.

.

Jag stod och ja, frös utanför mormors hus i väntad på att Liam skulle köra in på vägen. Eller hans chaufför med andra ord. Jag kollade på klockan var 30 sekund i 10 minuter då han äntligen kom. Jag klev in i bilen, i värmen.

- Förlåt att jag är sen älskling.

- Det är okej men vi måste nog rappa på lite nu eftersom dom andra redan kan stå och vänta på oss för att komma in.

Sant. Alla stod utanför och pep i kylan. Vi gick mot ingången och Liam snackade med killen som stod där. Efter ett tag fick gå igenom en annan dörr. Lokalen såg ut som en soptipp på utsidan men på insidan liknande det vad en kändisfest såg ut på tv. Det var stort och ingen av oss höll ju ihop så alla gick åt olika håll och började ta för sig av allt som fanns. Jag kände inte för att dricka så mycket och jag kollade efter Hanna hela tiden. Jag var på något konstigt sätt orolig för henne hela tiden nu. Nu när jag inte kunde vara med henne lika mycket på fridtiden och se vad hon gör och hur det är med henne var jag orolig.

.

Efter en stund presenterade Liam mig för hans kompisar.

Det var tre långa killar. Lika långa som Liam och dom såg bra ut. Inte lika bra som jag tyckte Liam såg ut men det var bara jag. Alexander hade den där bruna honungstonade hårfärgen som Liam hade och till det samma ögonfärg, gyllenbruna djupa ögon. Sebastian hade mörkbrunt hår med gröna ögon och var absolut den längsta av dom. Adrian var blond med bruna ögon.

Vi 5 stod och pratade en hel del och dom hade verkligen humor. Precis som Liam. Han stod och höll om mig under hela samtalet. Jag älskade att han visade hur han älskade mig för sina kompisar och att han fick mig att känna att det var jag som var närmast honom.

.

Musikens dunkar som vibrerade från golvet och rusade igenom hela kroppen fick mig att börja röra på mig och känna takten med musiken, den fick mig ännu svårare att höra folk. Jag kunde inte höra vad Liam sa innan han gick ifrån mig. Jag kollade runt lite medan jag stod i mitten av en bunt folk. Min panik började höjas i mig och med min klaustrofobi tog jag mig snabbt ut ur folkmassan. Jag kollade efter dom jag själv hade tagit dit och alla såg ut att ha hur kul som helst, förutom en.

Erik stod alldeles själv med en dricka i handen.

"Kom igen var inte så jävla feg nu Ellen!" Intalade jag mig själv och tog ett par steg emot honom. Han såg mig och mina ben slutade röra sig, hans började röra sig och hans ansikte utryckte ett stort leende som fick mitt att göra samma sak.

Han la handen på min midja och munnen nära mitt öra så att jag skulle höra vad han sa.

- Jag har saknat dig. Hur har du haft det?

- Jättebra. Jag har saknat dig med. Hur var det i Spanien?

- Varmt. Skrattade han.

Vi stod och snackade länge. Det kändes skönt, den stela stämningen som varit mellan oss i veckor hade smält och nu skulle den inte frysa igen. Inte nu när det bara blev varmare.

Jag kände inget för Erik som jag kände för Liam. Jag älskade Erik som en kompis och anledningen till att jag hade något emot att han var tillsammans med Ebba var att hon hatade mig och kanske skulle Erik lyssna på henne.

Men det fanns ingen anledningen att oroa sig för det, jag såg ju inte Ebba här. För tillfället i alla fall.

Erik tröttnade tillslut på pratet och tog mig till massan där alla dansade till den höga musiken men som sagt, vi blev avbrutna innan vi ens hann nå massan.

- Hej älskling!

Ebba kramar om Erik och kysser honom. Han släpper självklart min hand. Vad jag kände mig dum. Jag hej till Ebba och gick sedan in på toaletten. Jag lämnade inte en ända blick för att se dom gå in på dansgolvet.

Jag kollade mig i spegeln och tvättade händerna. Min basill-fobi för allmänna toaletten och stolpar vem som helst skulle kunna ta i fick mig att tvätta händerna om och om igen. Den äckliga känslan på händerna gick inte bort.

.

Timmarna gick och när jag, sent, äntligen hittade Ellen drog jag henne nära mig och viskade i hennes öra.

- Det finns ett hotell och en middag som väntar på oss en bit härifrån.

Hon tittade på mig med sina blå glittrande ögon och kysste mig. Jag var vrålhungrig nu.

Ellen gick fram och sa hejdå till Hanna och Marcus. Ingen annan. Det var väl inte så lätt med alla dom här människorna i vägen. Jag hade redan sagt hejdå till alla, Erik också. Men eftersom han stod och höll om Ebba då så svarade jag Ellen att jag inte visste vart han var när när hon frågade. Jag visste att hon störde sig på att det var just Ebba, av alla tjejer så skulle Erik bli tillsammans med just Ebba. Att Ellen var min och att det var mig hon älskade behövde ingen bekräfta. Det visste jag.

.

Middagen var fantastisk. Vi åt utomhus under himlen som var täckt av stjärnor. Det var en stor balkong vi åt på utanför vårt hotellrum och filtarna vi hade runt oss värmde mot kylan.

När jag inte fick i mig med ställde jag mig vid balkongräcket och kollade ut mot himlen.

Liams händer dras runt min midja och han står bakom tätt intill mig. Hans händer smeker min midja och mina armar. Han ansikte är vid mitt och hans mun är vid mitt öra.

- Kolla stjärnorna. Att vi kan se dom härifrån. Hur dom lyser. Ser du den!

Jag pekade mot min favoritstjärna. Den som lyste mest. Jag älskade stjärnorna.

- Ja? Den är fin.

- Det är min favorit. Sa jag och log stort.

- Jag har också en favorit stjärna.

- Vart?

- Den står precis här.

Jag kysste honom och raketerna som bröt ut över himlen just då var som för oss.

Kvällen slutade i alla fall underbar.

.

Dagarna gick här och allt var som alltid. Vi skrattade så vi grät, åt god mat, mös och bara var med varandra.

Liam hade fått beskedet om vilket exakt datum och plats hans film skulle komma ut. Om 8 dagar i New York! Vi skulle till New York allihopa förutom mamma, hon behövde jobba. Jag såg verkligen fram emot det.

Tidningar hade ringt till oss för att få prata med Liam och han hade svarat det mesta men till slut drog vi ur telefonjacket. Jag tror Liam var orolig över att hans pappa skulle ringa också. Kul att du ringde på julafton pappa. Hans egen pappa hade inte tagit kontakt med honom sen Liam fick ledigt.

- Vad ska jag säga då? Frågade jag Liam.

- Svara bara ärligt på frågorna, det kommer gå jättebra! Låtsas att du pratar med vem som helst som frågar frågor.

Jag var verkligen nervös. Om bara några dagar när vi var hemma igen skulle jag och Liam på en intervju som skulle sändas över hela landet! Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga men det var ju inget man kunde plugga till, tur, jag suger på att plugga och komma ihåg saker, jag tänkte lyssna på Liams förslag - låta det flyta på. Jag planerade ju inte precis vad jag skulle prata om på rasterna i skolan, dåligt exempel men jag struntade i det efter ett tag.

.

Vi hade varit och provat kläder hela dagen igår. Jag, mamma och Sara. Det var så svårt att välja ett bra klädval man skulle visa för hela landet! Jag var så trött, igår kom vi hem och då skulle man direkt hitta något att ha på sig tills idag vilket tog hela den dagen och inatt kunde jag inte sova en blund och idag var det intervju och imorgon var det nyårsafton och 2 dagar efter det var Liams premiär i New York som vi skulle åka till dagen efter nyår. NÄR SKULLE JAG FÅ SOVA!?

Jag hade inga problem att hålla ögonen öppna på grund av att jag varken kunde sitta still eller sluta tänka på vad jag skulle göra när dom skrek-10 sekunder till sänding. DIREKTSÄNDNING!

.

Jag höll hårt om Ellens hand när dom skickade ut oss på scenen. Folk i publiken klappade och visslade. Kamerorna var runt oss och vi satte oss i den röda sovan mittemot Emma, programledaren som satt i den röda fåtöljen. Jag höll fortfarande i Ellens hand och vi satt nära varandra. Jag hade i stort sett ganska vanliga kläder på mig och Ellen med. Vi hade fixat till oss lite mer än vanligt.

- Hej och välkomna får jag ta och säga, Liam och Ellen.

- Hej. Sa vi i mun på varandra och log.

- Ja, jag måste ju säga att ni är söta tillsammans.

Publiken applåderade.

Ellen och jag skrattade och tittade in i varandras ögon.

- Ni måste ha krossat många hjärtan där ute hörni?

- Bara några. Svarade Ellen och skrattade. Jag var glad att hon vågade ta initiativet.

- Liam! Det där är en tjej du ska hålla fast vid tycker jag. Skrattade Emma.

En stor del av våra samtalsämnen var hur det kändes att bli stor så snabbt och om hur Ellen hade tagit allt. Ja, det mesta handlade om min förra film. Det gjorde ont när Emma nämnde det som hände i Paris och hon såg hur jag ryckte till så hon lämnade det snabbt. Det mesta var inte särskilt kul att prata om tills vi kom till mitt favorit ämne.

- Hur träffades ni?

- Vi träffades på ett läger i Phoenix. Vårt första möte var rätt så roligt. Skrattade jag och Ellen fyllde i mitt skratt.

- Berätta?

- Jag träffade Ellen hårt i huvudet med en bandyklubba.

Alla 3 skrattade.

- Gjorde det ont Ellen?

- Tja, jag föll ju ner på marken. Log hon.

- Och Liam var vad det första du föll för hos Ellen?

- Hela henne men eftersom jag föll direkt och ögonen var det första jag kollade in i så måste det väl varit det.

Jag log snett och Ellen klämde till min hand.

- Och du Ellen?

- Samma där faktiskt. Ögonen.

Nu klämde jag hennes hand.

Emma frågade mer om oss, bland annat om vårt största problem. Det ville vi inte svara på så vi sa det som hände i Paris vilket var det värsta jag tyckte vi varit med om men det tyckte inte Ellen det visste jag.

.

.

Jag kollade på hur Liam och Ellen samarbetade för att det skulle bli bra. Jag tror inte ens att dom försökte, dom flöt på naturligt. Liam såg lycklig ut. Jag hade tänkt att ringa på Julafton men jag hade inte gjort det dom tidigare åren så varför det här året? Jag behövde bara acceptera att jag inte kunde vara pappa nu. Det skulle inte varit ett problem för några veckor sen men det var det nu.

Nu när jag såg Liam på tv, sköta sig så bra och vara en sådan bra skådespelare och sätta kärleken i sitt liv först.

Nu när jag såg det kände jag en känsla.

Jag var så stolt över honom.

-