OnlyStorysByMe

För att vara genomblöt, förstörd och trött så var jag otroligt glad. Inget kunde få bort mitt glada humör.

Jag antar att Liam trodde att mitt leende skulle bli mindre av att se Charlie här men det fick mig att bli gladare.

Jag vet att Liam älskar sin pappa och att han vill att dom ska få en ny chans. Han är bara rädd och Charlie är ännu fegare. Det ända som kunde göra mig ledsen nu skulle vara att Liam var ledsen eller på något sätt led vilket han inte gjorde. Det såg jag på honom. Han bet sig i läppen mig hans ögon log. Större än någonsin när jag pratade med Charlie.

- Charlie, hur är det med dig?

- Det är bara bra. Hur är det med dig? Du är lite blöt ser jag?

Han skrattade och jag besvarade det. Liam skrattade också.

- Ja, men en dag som den här kan inte få mig på dåligt humör.

- Vadå? Har det hänt något speciellt?

- Det är sommarlov.

- Ja men vad bra för det var just det jag ville prata med er om. Är det okej om vi sätter oss?

Vi satte oss ner vid köksbordet och Charlie log mot oss. Liam hade inget direkt leende på läpparna vilket jag hade men han såg på något sätt förväntansfull ut.

- Jo, när är ni lediga under sommaren.

- Vi har inget planerat än. Vi tänkte göra det lite spontant. Svarade Liam medan han rev på sina naglar.

Jag tog Liams hand för att han skulle sluta. Jag visste att han var nervös. Jag tittade in i hans ögon och vände mig sedan mot Charlie.

- Vad hade du tänkt dig?

- Jag tänkte ta med er på en resa.

- En jobbresa? Sa Liam precis efter att Charlie avlutat sin mening.

- Nej. Jag är ledig och jag vill ta med er två på en resa till Grekland i 2 veckor.

- Gud vad roligt!

- Ja, jag tycker det också. Så ni är med?

- Absolut.

- Varför vill du ta med oss?

- Liam. Jag vill att ni två ska uppleva en resa tillsammans och jag vill spendera lite tid med dig. Ni behöver inte vara med mig hela tiden, det är klart att ni får ensam tid också.

Både jag och Charlie tittade på Liam i hopp om att få höra ett "Ja." Hans ansikte var allvarligt och jag visste inte hur jag skulle tolka det. Inte Charlie heller antog jag. Men till slut såg jag hur det ryckte i Liams mungipor och ett stort leende brast fram.

- Klart att vi åker.

.

Han tog av sig skorna i hallen och hängde jackan på stolen han satte sig på i köket.

Jag tvekade men satt mig på kanten av bordet och började riva sönder mina naglar.

Han frågade hur jag mådde men ingen öppnade munnen för att ta upp anledningen till att han var här.

Han frågade hur jag hade det som om han faktiskt brydde sig. Jag hade ingen lust att svara. Jag svarade på frågor som inte betydde något. Vad gjorde han här?

- Hur är det med Ellen? Hon bor här?

- Hon har bott här i 3 månader.

- Jaha. Vart är hon nu?

- Hon har skolavslutning.

- Hur är det med er två?

- Pappa, vad gör du egentligen här?

Nu kollade jag in i hans ögon. Han såg nervös ut och jag märkte själv att det inte var något jag skulle sagt men han tog inte upp det. Jag var tvungen.

- Jag ville träffa dig. Och så tänkte jag kolla lite hur det var med huset. Jag har faktiskt köpt det här huset från början.

- Kom bara till saken. Varför är du egentligen här?

- Jag vet att jag har sabbat det mellan oss men jag har funderat länge och jag vill bli din pappa igen.

- Du är min pappa.

- Jag vill ta min pappa roll igen.

- Det är väl lite sent, tycker du inte? Efter 10 år vill du lära känna mig. Jag vet ingenting om dig. Vi har en arbetsrelation, inget mer. Jag vet hur du jobbar men det lilla jag kommer ihåg från att jag jag var 5 år försvinner snart.

- Det är därför jag vill spendera mer tid med dig.

- Lyssna pappa, jag vill inte säga det här men jag måste. Karl tog över din roll och han har haft den i snart 10 år. Han är mer som min pappa än du. Han har alltid funnits där för mig precis som om han vore min riktiga pappa. Bara för att du är min riktiga pappa så tänker jag inte ge över rollen till dig.

- Jag ber inte om det. Jag har gjort bort mig, riktigt ordentligt, det vet jag men jag ber bara om en chans att få en plats i ditt liv.

.

Jag visste inte vad jag skulle säga längre. Alltid hade jag haft en hård yta mot honom och övertalat mig själv om att jag inte behövde honom och att man inte kunde sakna någon som honom. Jag hade så länge försökt ljuga för mig själv och jag hade själv trott på det. Att jag inte saknade honom. Men det gjorde jag. Någonstans inne i mig fanns känslorna. Känslorna som bara väntade på att komma ut. En känsla av saknad. Jag saknade honom.

- Du har en plats i mitt liv. Pappa.

Hans ansikte lyste upp. Ingen av oss visste vad vi skulle göra. Han la handen på min rygg.

Dörren som öppnades bröt stämningen och vi gick ut i hallen.

Ellen stod där helt genomblöt men hon hade ett enormt leende på läpparna och hennes ögon lös när hon fick se mig. Precis som mina när jag såg henne. Hennes leende gick inte ner när hon såg pappa, tvärtom, det blev bara större. Hon hade inte sagt det men jag visste att hon ville att jag och min pappa skulle få en chans till.

- Hej Charlie.

.

Jag kramade om mamma en sista gång innan hon satte sig i bilen.

Vad som hände kom ikapp mig och det var nu jag verkligen förstod att min mamma skulle åka ifrån mig. Och huset, det skulle jag aldrig sätta min fot i igen.

Att se bilen åka iväg fick mig att känna en känsla av ensamhet men bara för några sekunder. Liam la armarna om mig och jag tittade efter en sista glimt av bilen över hans axel. Jag var inte ensam men saknaden av mamma kändes. Olivia la handen på min rygg. Hon hade försäkrat mamma att jag var i trygga händer och det viktigaste just nu, att hon skulle ta över mammas läge. Inte hennes plats i mitt liv, bara hennes plats i stunderna.

.

I stressen drog jag på mig mina ljusblå jeans och min vita tunika med insydda vita blommor på.

Det hade tagit mig en halvtimme att sminka mig när det vanligtvis brukar ta 5 minuter.

Mitt hjärta gick så snabbt att man kunde se hur min bröstkorg rörde sig p.g.a. alla gånger jag sprungit upp och ner för trappan. När jag äntligen borstat tänderna och var helt klar gick jag in på vädret på min mobil medan jag tog på mig skorna. Jag hade inte kollat ut genom ett fönster än men det ljuset som lös in såg inte soligt ut.

När min sega mobil laddat klart och jag kunde se vilket väder det var stod det 19° och sol med lite moln.

Min leende blev större och jag öppnade glatt dörren. Mina mungipor sjönk och lusten att gå till skolan för att avsluta terminen fanns inte. Regnet öste ner utanför och det var inte sol. Till min glädje var det varmt men det var ändå inget väder jag ville gå ut i även fast jag älskar regn.

Jag hade två alternativ. Antingen så gick jag i regnet och förstörde hela mig som jag jobbat med i stress hela morgonen eller så...

- Liam!

Får Liam köra mig.

Han fick skynda sig upp men med honom så tog det det ju inte mer än 2 minuter från att ligga i sängen till att sitta i bilen. Han gäspade var och varannan sekund. Själv kunde jag inte sitta still. Han trippade på ratten och gnisslade tänder. Ljudet borrade in i mina öron.

- När kommer du hem?

- Jag ska äta sushi med Hanna och några andra men jag ringer dig när jag slutat. Jag kommer nog hem emellan. Är du hemma hela dagen?

- William ringde och ville se mig med Jack, Lucas och några andra men jag är hemma när du kommer.

Liam svängde upp mot skolan och parkerade bilen lite upp på trottoaren. Liam hade tagit över mammas roll i en sak sedan han fyllde 16 och fick sitt körkort. Han var min nya chaufför.

- Tack för skjutsen älskling. Vi ses sen.

Jag lutade mig över bilsätet och kysste honom och han besvarade kyssen.

Jag var fortfarande ovan vid att gå ut ur hans stora silvriga "Jeep Grand Cherokee" från 2011 efter att ha levt med mammas lilla bil hela livet.

.

Kyssen hade gjort mig pigg till hemvägen men när jag gick in genom dörren kunde jag inte känna den på mina läppar längre och tog av min skorna för att gå upp och lägga mig.

Jag var hungrig och gick innan in i köket för att öppna kylen.

Jag hoppade inte till men mitt hjärta bultade till när det knackade på köksfönstret.

- Pappa?

.

Jag hörde Olivias röst nerifrån. Mamma hörde jag inte, hon hade alltså en betydligt tystare röst än Olivia.

Det verkade inte gå särskilt bra heller eftersom Olivias argument fortsatte.

Jag tänkte på det här som slutet. Slutet på Liam och mig, det var allt jag tänkt på men det var mer än så. Hanna och alla mina vänner var här såklart men det här var också platsen jag bott på hela mitt liv. Det var här alla minnen fanns och det var här jag var trygg. Och huset, i det här huset levde det sista som fanns kvar av pappa. Skulle vi flytta så skulle jag aldrig kunna få nya minnen med honom. Han skulle försvinna.

- Det kommer inte gå att skilja på dom.

- Dom kan fortfarande ses.

- Louise, ni kommer flytta flera timmar bort.

- Vi måste flytta.

Hon gav sig inte. Jag förstod henne och jag såg hur hon plågades för att behöva skilja på Ellen och Liam.

Jag tror inte att deras relation kan klara det här. Det var för långt bort. Om inte Liam flyttade med eller om Ellen stannade, det var det ända alternativen. Utan dom lösningarna skulle dom inte klara det här.

.

Allra helst ville jag stanna. Mitt andra alternativ var att ta med mig Ellen, men det skulle jag inte klara, inte Ellen heller. Jag gav mig inte i hopp på att Ellen och Liam skulle klara det här. Det var ingen risk jag ville ta och det skulle jag inte om inte Ellen sa att det var okej. Dom orden lär jag aldrig få höra men jag hoppades.

Jag visste ingenting. Hur skulle jag göra? Hur skulle Ellen klara det här? Skulle hon någonsin prata med mig igen om jag gjorde det här?

Den ända saken jag visste var att jag var tvungen att flytta. Inte Ellen men jag måste flytta.

.

Hon var varm om kinderna. Jag kunde inte se dom eftersom hon låg med ryggen intill mig men jag visste att dom var alldeles rödflammiga. För ett tag sen var jag säker på att Louise skulle ge sig, jag sa hela tiden till Ellen att det skulle fixa sig men det vågade jag inte säga nu. Jag var osäker. Varje gång hon öppnade munnen för att säga något höll jag bara om henne hårdare och tog bort hårslingan som om och om igen föll över hennes ansikte.

Vad kunde jag säga? Att vi fick se vad som händer eller att jag inte var säker på om vi skulle klara oss, det var sanningen. Jag vågade inte visa det men om jag sagt det hade hon blivit lika orolig och rädd som jag var just nu.

- Vad kommer hända tror du?

Jag vågade inte svara. Jag kysste henne på den lilla platsen av hennes kind som jag nådde och höll om henne hårdare. Jag viskade att jag inte visste i hopp på att hon inte skulle höra, vilket hon gjorde ändå, hon suckade och hennes röst blev darrigare.

.

- Det här funkar inte Louise.

- Jag vet.

- Det måste finnas en annan lösning. Dom kan inte bli utsatta för det här.

- Du bryr dig verkligen.

- Ja. Både du och jag skulle aldrig kunna se dom krossade.

- Okej, vi gör så här...

.

Mina tankar vara så långt ner som dom kunde komma.

Liams också. Han vågade inte visa det men jag visste att hans glädje satt någonstans där bara orden att jag fick stanna kunde ta fram den.

Mamma kom in i rummet med en glad ledsen min. Jag kunde inte läsa av den. Olivias var omöjlig att inte kunna läsa av, hennes leende var större än någonsin. Det fick både mig och Liam att inte kunna stå emot att göra samma sak. Olivia höll om mamma, jag och Liam satte oss upp när mamma öppnade munnen för att säga något som både sårade och gav glädjen jag och Liam behövde.

- Jag flyttar men Ellen gumman, du ska flytta hem till Olivia och Liam.

Jag kunde knappt ta in orden. Det var svårt att få in dom innan Olivia öppnade munnen.

- Nu ska vi bara skaffa en större säng till dig Liam. Eller till er.

.

Jag förstod Ellen, hur ledsen hon var. Jag kände mig också nere men vi skulle inte flytta ifrån varandra, ingen av oss skulle tillåta det, vi får fixa det på ett annat sätt eftersom jag förstod Louise också.

Hon behövde jobbet och hon skulle ta det också.

Jag hann inte tänka så mycket på om hon faktiskt kunde lyckas ta med sig Ellen.

Allt jag tänkte på nu var vart Ellen var.

.

Meddelanden och missade samtal kom upp på skärmen när jag satte på mobilen som hade 6 % kvar av batteriet. Den skulle dö snart och det var för kallt för att gå hem den långa vägen jag sprungit.

Alla visste nu. Om flytten.

Jag slog in Liams nummer och bad honom hämta upp mig. Jag var lite osäker på vart jag var men när jag tog en ordentlig titt omkring mig blev jag rätt så fascinerad av hur långt bort jag hade kommit.

Det gick snabbare för Liam och Olivia att köra hit med bilen än vad det gjorde att springa med mina nu kalla, trötta och domnande ben.

Liam satt i baksätet och jag satte mig bredvid.

Han la armarna om mig.

- Hur mår du?

- Jag kommer behöva flytta.

- Nej, vi hittar en lösning ska du se.

- Nej, inte den här gången. Hon behövde verkligen jobbet och nu kan inte ens jag hindra henne.

Han kysste mig på pannan som ett svar med orden "Jag vet inte vad jag mer ska säga, du har rätt".

Liam försökte nå min mun men Olivia avbröt.

- Jag ska prata med din mamma. Hon och jag kan säkert komma på något. Ingen av oss vill ju sära på er.

- Jag vet men jag tror inte att hon kommer ändra sig.

- Är hon hemma?

- Ja, det borde hon vara.

- Då åker vi dit alla tre nu.

Jag älskade Olivia. Hon hjälpte mig alltid och hon verkade inte ge sig i det här.

.

.

Vi körde upp på uppfarten vid huset. Närheten av mammas bil och hela husets närvaro gav mig ingen större bra känsla. Jag skulle flytta, det kändes som det.

Vi öppnade dörren och gick in till köket där mamma satt. Ingen av oss hängde av oss ytterkläderna, vi satte oss vid bordet där mamma satt.

- Louise.

Olivia tog hennes hand.

- Jag orkar inte. Jag kan inte ha kvar det här huset, försörja Ellen och samtidigt jobba halva dygnet.

- Vi hjälper dig.

- Nej, jag kan inte låta er hjälpa mig i det här. Det är för mycket. Ellen, vi måste flytta.

Hennes blick vändes mot mig och sen mot hallen. Jag vände mig om och fick syn på väskorna.

- Vi åker imorn.

- Va!? Hur kan du! Jag har min pojkvän här, min bästa vän! Hela min familj! Alla jag bryr mig om och älskar finns här! Hur kan du ta mig härifrån!

Jag sprang upp mot mitt rum med Liam i hälarna på mig. Jag slet upp dörren till mitt rum och föll nästan ihop när jag såg vad hon hade gjort.

Mina väskor med alla mina kläder låg packade på govlet. Mitt skrivbord var tomt, mina skåp var tomma och min säng var tom. Jag la handen på magen för att ta igen andan lite och när Liam kom bakom mig gick jag fram till väskorna och satte mig framför dom. Jag slet upp dom och rev gråtandes ur alla kläder.

Liam kramade mig bakifrån och tog ner mina händer. Han hjälpte mig upp i sängen och la sig bakom mig.

Han höll om mig, omfamnade mig tills jag gråtandes somnade.

.

I månader ville jag inget annat än att komma tillbaka till verkligheten, nu var verkligheten det jag hatade mest, det jag ville komma ifrån som mest. Hon tänkte att jag skulle åka ifrån Liam. Flytta från Hanna, Erik, Marcus, Sara och alla andra. Flytta härifrån.

- Va! Vart, när? Vi kan inte flytta!

- Jag har fått ett bra jobb med bra betalt och du kan börja i skolan där.

- Vad är det för fel på ditt nuvarande jobb? Vi klarar oss ju bra.

- Det är ett uselt jobb och jag orkar inte. Med det nya jobbet kan jag jobba dubbelt så lite och ändå få lika bra betalt. - Vart är det vi ska flytta då?

- Chicago.

- Aldrig. Det är flera timmar härifrån! Aldrig att jag flyttar flera timmar från alla jag älskar.

- Ellen.

- Hur kan du bara lämna allt det här? Och hur kan du ta mig ifrån personen jag älskar.

- Jag har inte mycket till ett val?

- Man har alltid val.

Jag sprang bort från köket, struntade i mina saker och slängde igen dörren efter mig. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen men bort visste jag.

Jag skulle aldrig flytta härifrån.

Känslan av hat och ilska virvlade runt i hela min kropp, tankarna om hur det skulle bli om jag flyttade fanns inte, alla tankar var riktade mot mamma. Hur kunde hon göra så här, hur skulle hon kunna ta bort mig från den ända personen jag aldrig skulle kunna leva utan. All min ilska var riktad mot henne.

.

Jag ringde upp Ellen från hemtelefonen. Jag satte handen på pannan och suckade när jag kom till hennes telefonsvarare. Jag gick till kylskåpet för att slå in Liams nummer som stod på en uppsatt post-it lapp.

- Hej Liam. Det är Louise här.

- Hej Louise. Hur är det med dig?

Jag antog att Ellen inte hade berättat än.

- Det är bra. Jag tänkte bara höra om jag kunde få byta några ord med Ellen? Hennes mobil är avstängd.

- Hon är inte här.

- Är hon inte hos dig?

- Nej, jag trodde hon fortfarande var hos dig.

- Nej, hon gick för 40 minuter sen.

- Har det hänt något?

Jag berättade, allt. Han sa inget men jag hörde hur sprucken han var. Skulle jag verkligen splittra på min egen dotter och hennes själsfrände.

Han stressade för att lägga på så han kunde springa ut och leta efter henne. Det gjorde han. Jag visste att hon inte ville att jag skulle hitta henne men jag kunde inte låta bli att leta. Hon var min dotter.

.