OnlyStorysByMe

Jag älskar Julen. Det var en tid när jag verkligen fick umgås med familjen vilket inte hade hänt på länge eftersom att jag hade bott hos pappa. Allt det här med filmen tog upp den tiden jag hade kvar för familjen.

Jag ville att tiden skulle stanna upp men istället gick den ganska fort. Eftermiddagen hade bara svängt förbi, vi hade spelat spel, ätit jullunch, gått på promenad och slängt in pepparkakorna i ugnen. Under den snabba tiden som gått hann vi ändå göra allt och jag njöt av varenda sekund.

Jag var nöjd med det jag hade köpt till alla och speciellt Ellens present. Självklart var jag rädd för att hon inte skulle tycka om den eller kanske väntade hon något större av mig. Men hon hade sagt att hon hade precis allt hon behövde och det hade verkligen jag. Förutom...

Pappa. Men jag hade lärt mig att klara det. Jag kommer knappt ihåg hur det var att ha en pappa som brydde sig och hjälpte med läxorna eller det visste jag ju inte egentligen. Min pappa sket i mig redan när jag var 5. Dom såren jag lärt mig leva med läkte Ellen nu. Okej, jag har lärt mig att leva utan pappa men jag skulle aldrig kunna leva utan Ellen. Det finns ingen framtid för mig utan Ellen.

- Älsklingar det är mat! Ropade mamma från köket.

Vi satt i det lilla rummet med tv och 4 sackosäckar. Vi kollade på Disney Channel. Barnsligt skulle väl många säga men jag ville inte att någon av oss skulle växa upp. Det hade ingen i min familj, inte ens mamma eller Karl eller Louise. Våra skratt till Kalle Anka eller någon annan barn film fanns fortfarande där.

Alla reste sig upp förutom jag. Jag tog tag i Ellens hand och bad henne att vänta medan Sara och Jake gick ner. Dom stängde dörren efter sig och jag ställde mig upp tätt intill Ellen.

- Du är det finaste jag vet Ellen.

- Jag önskade att jag bara kunde visa hur mycket du betyder för mig. Viskade hon.

- Det gör du bara genom att låta mig höra dina andetag.

Vi kysstes.

.

Aldrig att jag kunde tro att min mamma var så bra på att laga mat. Men hon hade väl aldrig fått chansen att visa det för mig. Det var alltid pappa som lagade maten och sen dess hade vi aldrig riktigt ätit riktig mat bara hon och jag. Den första månaden var det ju mormor som skötte allt hemma hos oss, jag var nästan aldrig hemma och mamma jobbade ihjäl sig. Det fanns inte så mycket mer att göra bara för att hålla sig borta från huset. Mammas syskon och pappas syskon och deras barn, dom var alla där hela tiden. Jag kände bara för att skrika åt dom. LÄMNA OSS IFRED!!! Det var det vi ville. Vara ensamma och slippa prata med någon. Jag vande mig vid att vara instängd inom mig och jag tyckte om det, det blev min vardag i flera månader tills jag träffade Liam. Det tog tid men efter varje sekund med Liam så öppnades mitt skal mer och mer. Jag kunde släppa in kärlek.

.

Man kan ju inte direkt ändras på en natt men det kändes som en natt. Förra julen var jag helt exalterad över vad jag skulle få hela tiden men nu kom jag på att jag inte ens tänkt på julklappar. Jag var nöjd med det jag hade och jag ville inte ha något speciellt. Inget som jag inte kunde köpa själv vilken dag som helst. Bara på det här året utan en ända tanke på julen hade jag slutat längta till klapparna. Det var bara dom runt omkring mig jag längtade till nu. Min största önskan var att om det nu inte fanns något jag kunde göra så önskade jag att alla minnen med pappa fortfarande fanns i mitt huvud och det gjorde dom men jag trodde väl att det skulle bli nya så det fanns bara ett par få som jag fortfarande kunde nå.

Vi började med att alla fick sina julklappar sen skulle vi öppna i en speciell ordning. Sara fick börja med en av presenterna och personen den presenten var ifrån fick öppna en av sina. Liam tvingade mig att välja hans sist så när vi hade fått alla våra fina presenter var det min tur att öppna den sista julklappen.

Den var inte särskilt stor men den hade vikt och jag öppnade den försiktigt. Det var en svart halvstor kvadrat formad smal ask. Jag kunde höra mitt hjärta dunka högre, snabbare och tyngre för varje millimeter som asken öppnades. Jag ville gråta och mitt leende kunde inte gå ner. Jag ville skrika. Den silverfärgade kedjan vägde mer än dom brukar och det fick mig att vara ännu mer försiktig om det. Det silverglänsande hjärtat var ihåligt och i det var den där stenen. Den blåa lysande stenen. En ljusblå halvgenomskinlig sten.

Han gick fram till mig och la mitt hår åt sidan. Han satte på mig halsbandet och kysste mig på kinden.

- Jag ger dig hela mitt hjärta.

.