Gilla facebook sidan!!

http://www.facebook.com/pages/onlystorysbymebloggse/194024297286990
.
Här kommer en sida för min blogg! Om ni har facebook och tycker om min story så gilla!! :D
Jag har tänkt mig att är det nog med folk som gillar sidan så kan jag uppdatera där och skriva när ett nytt kapitel kommit ut! :)
Hoppas ni gillade det senaste inlägget! Kommentera gärna kapitel 40 så jag får veta va ni tycker om det som hände.
Än en gång måste jag säga det... Älskar era otroligt fina kommentarer, varenda en får mig verkligen att vilja skriva mer! Fortsätt så!! <3 Kraam!
2011-04-04 @ 21:31:07 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 40

Hon log tillbaka och skulle precis öppna munnen när hennes mobil plingade till. Hon tittade på den och antagligen så var det när hon såg vem det var som hon sket i mig. Hon log mot mobilen och glömde mig.

- Är det okej om jag drar nu? Liam vill att jag kommer hem till honom.

- Absolut Ellen! Du måste verkligen sakna honom. Sa Hanna och Marcus i mun på varandra.

Jag sa ingenting. Hon log mot mig lite stelt innan hon vände sig om och gick.

.
Det kändes så fel att hon inte visste men fick jag veta om Liam först? Jag fick veta en månad senare... Jag skulle aldrig satsa på henne men jag saknade verkligen Ellen när hon var borta och jag kände mig ensam och då bara fanns hon där och hon var en fantastisk person. Det värsta var väl bara att hon hatade Ellen och ännu värre, Ellen hatade henne. Men nu skulle hon få göra något för mig. Acceptera att jag tycker om Ebba!
Hanna och Marcus satt fortfarande och pratade om deras "kärlek" till varandra och jag satt helt utanför. Gud vad tråkigt jag hade! Dom visste inte heller men det kändes bäst så. Hanna skulle bara varit på mig om hur fel det var och Marcus skulle i slutändan ta Hannas parti. Ellen därimot... Hon skulle inte kunna säga så till mig, hon vet att hon inte kan ändra på vem jag tycker om. Jag älskade fortfarande Ellen mer än någon annan tjej men det var dags att gå vidare. Ellen ville inte att jag skulle tycka om henne.
Min tankar snurrade runt och det plingade till i mobilen. Jag öppnade meddelandet och log stort när jag läste det.
"Jag saknar dig lite... ses?"
Det var från Ebba.
.
"Ellens perspektiv"

Jag stod och väntade vid Igelparken där vi skulle mötas. Han var sen. Jag kollade runt om mig men ingen var där. Det var verkligen tomt omkring. Jag tog upp mobilen och slog in halv hans nummer, jag skulle egentligen slå in hela men jag tappade nästan mobilen när ett par händer täckte mina ögon. Jag hade fortfarande lite rädsla för det som hände i Frankrike och det kändes obehagligt så jag vände mig om snabbt och där stod såklart Liam.
- Hej Gorgeous!
Han la armarna vid min midja och kysste mig. Vi kramade om varandra och han snurrade runt mig så mina fötter lyfte från marken. Jag hade saknat honom så mycket. Jag låg hellre i koma i 2 veckor till än att vara medveten om att jag var utan honom i 2 långa veckor.
- Jag har saknat dig så mycket! Sa han och kramade om mig ännu lite hårdare.
- Jag med älskling!
Han tog min hand och vi gick runt i den lilla parken och pratade. Han berättade hur orolig han hade varit för mig och konstigt nog gjorde det hela mig glad.
Han höll mig nära sig hela tiden.
- Vill du sova hos mig ikväll? Alla saknar dig.
- Ja, jag saknar alla också, speciellt Sara. Hur mår hon?
- Hon var förkrossad och nu kan hon inte sluta le för att du mår bra. Hon längtar verkligen efter att få träffa dig igen.
Jag kunde inte sluta le. Ett tag trodde jag att det inte fanns en ända sak i världen som kunde få mig att sluta le nu. Det plingade till i mobilen och jag fortsatte le, men inte lika mycket när jag såg att det var från Erik.
"Jätte viktigt att vi ses nu! Liam kan komma med. Möt mig vid skolan om 10 min."
Jag himlade med ögonen och svarade.
"Kom till Igelparken istället. Vi är här."

- Är det okej om Erik bara kommer förbi här, han hade något att berätta?
- Ja, det är okej.
Han stod och kysste mig länge. Erik kunde inte varit långt härifrån eftersom han avbröt vår kyss genom att ropa mitt namn.
Jag vände mig om och Liam höll båda min händer. Man kan väl säga att det första mina ögon fastnade på var den långa blonda tjejen som gick bredvid men det gick snabbt över till händerna. Dom två händerna som höll i varandra. Jag var tvungen att dubbel kolla om det verkligen var Erik som höll Ebbas hand.
NEJ! Inte Erik. Allt bara rasade. Det var nästan samma känsla som när jag kom på Liam med henne. Eller kanske inte riktigt samma men en liknande iallafall. Hur många gånger ska hon förstöra mitt liv!?
Dom kom fram till oss. Ebba bara log och jag såg hur hon njöt av det här. Erik visste inte vad han skulle säga. Både Liam och Erik märkte nog vilket hat jag hade i mig nu. Man måste sett det på mig. Liam kramade hårdare om min hand och hans hårda blick var riktad mot Ebba.
Jag kunde inte hålla mig. Jag var tvungen att säga någonting och nu brydde jag mig inte om vad Erik eller någon annan skulle säga.
- ÄR DU DUM ELLER!?
Nu hade jag ont i handen. Liam höll i den så hårt. Han hade inte släppt Ebbas ögon, hans hårda och stela blick mot Ebbas leende. Erik var helt paff och det var nu allas ansikten riktades mot mitt.
- Hur fan kan du?
- Du har verkligen inget och göra med vem jag är med! Jag trodde du skulle fatta!
- Jag trodde du skulle fatta! Du vet inte vad hon har gjort.
- Släpp det Ellen. Du känner henne inte längre!
- Nej Erik! Det är du som inte känner henne.
Jag vände mig om och drog med mig Liam. Jag var så jävla sur!
Vi gick hem till honom och båda var helt stumma hela kvällen. Jag behövde inte direkt spela glad när jag träffade alla i familjen men den större delen av kvällen fick jag kämpa att hålla mitt leende uppe.
*Brrr*
Det plingade till i mobilen och jag ville krossade så fort jag såg namnet Erik på displayen.
"Snälla träffa min vid parken NU!"
Jag kände mig tvungen att gå dit. Jag hade verkligen dom bästa tankarna till honom nu som jag inte kunde hålla inne. Jag ville bara skrika dom till honom.
Jag och Liam låg nära varandra i hans säng och höll om varandra.
- Var det Erik?
- Ja. Han vill ses?
Han suckade och ställde sig upp. Han räckte ut sin hand mot mig och jag tog den.
- Kom så kör jag dig.
- Nej, det är okej. Du ska ändå inte börja köra än.
- Jag vill bara skjutsa dig dit. Du får gå hem själv sen om du vill.
.
*I parken*

- Är du säker på att du inte vill att jag stannar?
- Nej, åk hem du. Jag blir inte borta länge.
- Okej.
Jag gick mot Erik som väntade på mig.
- Vad menade du med det där!?
Han lät verkligen arg. Jag tyckte inte att han hade någon rätt att vara arg. Men det hade jag så jag besvarade hans skrik mot mig.
- Du känner henne inte och du vet inte vad hon har gjort!
- Och du tycker att du känner henne bättre då eller?
- Ja! Du vet inte hur hon är!
- Nej men berätta då Ellen. Berätta hur hon är!?
Jag hade gråten i halsen och min mening började i skrik men slutade i en svag röst och tårar.
- Hon har verkligen förödmjukat mig sen vi slutade vara med varandra. Hon kastade den där slurpeen på mig efter skolan och... Hon och Liam hade ett förhållande. Jag kom på dom när dom kysstes. Och det var inte bara en kyss utan det var stort.
Han gick fram till mig och la handen på min kind.
- Ellen jag visste inte... Men jag tycker om Ebba.
Dom orden gjorde ont. Egentligen borde jag inte brytt mig om att han gillade henne men det gjorde jag. Nu förstod jag! Jag ville bara att han skulle gilla mig. Jag ville att han skulle gilla mig och ingen annan. Tyckte jag om honom mer än vad jag tänkt?
Vi kom nära varandra och mina ögon kunde inte släppa hans läppar. Han märkte det och närmade sig. Jag var fullt medveten om vad som hände men jag ville inte sluta. Hans läppar rörde mina och det var en kyss mitt hjärta tänkt på men inte min hjärna. Jag märkte det nu.
Jag klev in genom dörren till Liams rum och där satt han. På sängen och kollade ner i marken.
Nu tänkte jag på vad jag hade gjort och jag vågade inte kolla på honom. Jag satte mig på stolen mitt emot honom och märkte att något var fel.
- Vad är det?
Han suckade och tittade upp. Hans ögon var blanka och röda. Han hade tårar i dom som var redo att falla ner för hans kinder.
- Gjorde ni något mer än bara kysstes?
- Liam.
.
Så där ja!!! Det blev ett långt inlägg! KOMMENTERAA!!! <3 Älskar alla era fina kommentarer! Fortsätt så!

2011-04-04 @ 20:44:37 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 39

Jag satt vid matbordet och trippade på det med naglarna. Jag hörde hur en bil svängde upp utifrån. Jag sprang till dörren och flög på Ellen som precis klivit ut ur bilen.

Min lilla tjej. Gud vad jag hade saknat henne. Jag omfamnade henne försiktigt och la näsan i hennes hår.

Min flicka.


"Ellens perspektiv"


*2 veckor senare*


Äntligen! Idag skulle jag få gå till skolan. Mamma hade inte låtit mig göra någonting under 2 veckor men Hanna hade som tur var bott hos oss för det mesta under den tiden. Jag hade inte träffat Liam någonting, han hade kommit över några gånger och kollat hur jag mått men annars var det ingenting. Och när han var där planerade han och mamma bara julafton. Jag fattade inte att det var 2 veckor kvar nu. Vi skulle åka till norden. Vilket land det skulle bli var inte bestämt än men om 10 dagar drog vi. Ingen hade egentligen någon speciell anledning till att åka dit men det verkade kul. Liam var inte lika känd där men det var kul att han hade nått ända dit.

 

Jag klädde på mig. Nu fick jag göra det själv... Jag drog på mig lite smink och kammade håret. Jag behövde verkligen klippa mig nu tänkte jag när jag kände på mina slitna toppar.

Mamma skjutsade mig till skolan och ville följa med mig in men som tur var fick jag henne att låta bli.

Jag mår bra! Kan inte folk fatta det!?

Hanna rusade på mig när jag klev ut ur bilen.

 

- Du är tillbaka! Vet du hur tråkigt skolan har varit utan dig. Jag har fått vara med tjejerna i klassen och Erik!

- Vart är Marcus?

- Han har varit sjuk men nu är han här och just, du är upptagen efter skolan.

- Va?

- Ja! Du, jag, Erik och Marcus. Vi ska bara fika någonstans en stund.

- Jaha, okej. Småskrattade jag.

 

Jag hade ju planerat in att ringa Liam men det fick väl bli senare.

Vi gick till spanskan och där vid vårt lilla bord satt Erik och Marcus. Hanna och jag satte oss bredvid dom.

När jag satt mig ställde sig Marcus och kramade mig hårt bakifrån.

 

- Vet du hur orolig jag varit för dig.

 

Jag skrattade och försökte på något sätt krama honom lika hårt tillbaka. Han gick förbi Hanna och kysste henne innan han satte sig igen.

 

"Eriks perspektiv"


Säg något då! Vad skulle jag säga? Jag kunde knappt titta på henne. Det kändes bara som att jag skulle skrika ut hur mycket jag älskade henne.

 

- Hur mår du? Fick jag ur mig tillslut.

- Jag mår bra.

 

Hon log mot mig och jag blev helt varm i kroppen. Jag kunde inte stå emot att le tillbaka.

 

*Efter skolan*


Vi gick till Kringlan efter skolan och satte oss i ett soffhörn på fiket. Alla beställde något att äta och vi skrattade så vi dog. Men när Marcus drog upp Liam så var det bara 3 som skrattade. Alla förutom jag.

 

- Så det började med han slog till dig i huvudet med en bandyklubba? Frågade Marcus.

- Ja, sen så tappade jag mitt turarmband som han gav mig senare.

 

Hanna och Marcus satt med armarna om varandra och började diskutera hur dom blev kära i varandra. Kunde ingen sluta.

Jag tror att Ellen märkte hur mycket jag hatade det här så hon log mot mig och himlade med ögonen innan hon skrattade. Jag skrattade och log tillbaka.

 

- Jag har varit väldigt orolig för dig. Sa jag och tittade in i hennes ögon.

 

Hon log tillbaka och skulle precis öppna munnen när hennes mobil plingade till. Hon tittade på den och antagligen så var det när hon såg vem det var som hon sket i mig. Hon log mot mobilen och glömde mig.

 

- Är det okej om jag drar nu? Liam vill att jag kommer hem till honom.

- Absolut Ellen! Du måste verkligen sakna honom. Sa Hanna och Marcus i mun på varandra.

 

Jag sa ingenting. Hon log mot mig lite stelt innan hon vände sig om och gick.

 

Jag måste bara säga tack till en jätte gullig tjej som läser min blogg och har kommenterat jätte gulliga saker. Jag vill säga tack till Lydia! Du skickar verkligen ur gulliga kommentarer som får mig att vilja fortsätta skriva och jag blir jätte glad! Efter den här storyn kommer jag naturligtvis börja på en ny så var inte rädd att det kommer ta slut! :D Sen vill jag tacka alla andra för era jätte fina kommentarer, det peppar mig verkligen! Fortsätt med det! Kraam!! <3

2011-04-03 @ 22:44:22 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 38

Jag la mig direkt bredvid Ellen. Jag höll om henne när jag låg bakom henne och hade ansiktet i hennes hår. Jag brydde mig inte om att hon inte hade duschat på flera dagar. Hon luktade fantastiskt ändå.

- Imorn ska vi åka hem.


"Ellens perspektiv"


Jag satt på sängkanten i mina mjukiskläder. Jag kunde inte göra någonting. Klä på mig fick jag inte ens göra själv, jag fick inte böja på mig eller överanstränga mig.

Liam höll på att packa ihop det sista. Han gjorde allt och det skulle han få göra i några veckor framåt.

Jag förstod inte själv att jag kunde varit död nu. Det hela verkade så overkligt. Mamma hade ringt och Liam hade hållt telefonen vid mitt öra vilket fick mig att känna mig löjlig och hjälplös, som om jag inte klarade någonting alls. Det kändes bara otroligt fel att låta honom göra allt det när jag kände att jag kunde klara det själv men han lät mig inte ens säga ifrån. Han var verkligen rädd om mig.

 

När Olivia var utanför med bilen bärde sjukhuspersonalen ut packningen och Liam körde mig i en rullstol. En rullstol! Nu kände jag att jag inte klarade något alls vilket var en jobbig känsla att ha i sig. Hade jag tänkt på det här innan det hände så hade det varit en ganska kul tanke att få åka rullstol ut till parkeringen och inte göra något alls själv men att göra det var inte lika roligt som tanken. Jag fick panik när jag tänkte på att det var såhär det skulle vara dom kommande veckorna. Jag skulle inte ens få gå i skolan på 2 veckor.

 

Bilresan till flygplatsen var den roligaste stunden på... ja, ett tag. Olivia tyckte till och med att Liam överdrev när han sa åt mig att vila. Jag tänkte inte vila i 2 veckor. Men som tur var gav han sig efter att han förstod att han inte kunde få mig att sluta skratta, han skrattade med istället. Han höll mig i handen hela tiden och viskade till mig.

"Jag tänker aldrig förlora dig."

Bra tänkte jag. Han skulle ändå aldrig bli av med mig. Jag log hela tiden, jag var verkligen inte redo att lämna det här. Jag trodde på mig och Liam, vi skulle vara tillsammans en lång tid framåt.

 

"Liams perspektiv"


Vi kom in till flygplatsen. Inte jätte många men många ungdomar var där. Vi lät dom gå fram men jag höll Ellen bakom mig hela tiden.

Alla frågade Ellen hur hon mådde och hur jag hade tagit det. Jag såg på Ellen att hon inte fattade någonting så jag viskade till henne.

 

- Alla vet vad om har hänt, det är därför pressen är här.

 

Hon log lite stelt och det var då jag skyndade på lite till köerna där dom inte fick vara. Vakterna backade bort dom och jag tog Ellens hand.

Jag hörde mitt namn från någon välbekant röst och jag vände mig om.

 

- Liam!

- Pappa?

 

Han sprang fram till oss.

 

- Hur mår du Ellen?

- Jag mår bra.

- Vad bra. Jag måste säga att jag var väldigt orolig på slutet men allt gick ju bra tillslut.

 

Vad försökte han göra? Man märkte så väl att han inte visste vad han skulle säga men något försökte han med.

 

- Hur är det med dig Liam?

- Det är bra?

- Vad bra. Jag ville bara säga hejdå. Jag stannar här i några dagar till och Liam, jag vill att du tar ledigt tills du är redo att komma tillbaka så du och Ellen kan få mer tid med varandra.

- Tack... Pappa.

 

Han kramade om mig stelt och jag kramade knappt tillbaka. Han kollade på mamma som verkligen inte log. Han drog sin hand på Ellens arm och log mot henne innan han gick.

Vad var det där?

 

"Olivias perspektiv"

 

Liam höll i Ellens händer nästan hela hemresan. Varje gång jag tittade på dom satt dom så nära varandra som man kunde. Jag var så glad för deras skull och jag skulle göra vad som helst bara satt dom får vara tillsammans livet ut. Jag visste att jag borde vara gladare än någonsin nu och det var jag men jag var så arg på Charlie att det tog över mitt glada beteende. Skulle han bli pappa nu. Efter 10 år. Det gick inte till så, han kunde inte få välja när han ville vara pappa och inte. Jag skulle varit gladare om jag visste att han skulle vara pappa för evigt men om ett halvår har han tröttnat igen. Då skulle han såra Liam igen och han klarar inte det. Tanken var ganska hemsk men jag ville inte att Liam skulle träffa honom. Aldrig mer.

 

"Louises perspektiv"


Snart skulle hon komma. Jag var så nervös. Jag hade gråtit i flera dagar men tanken att jag aldrig skulle få se min lilla flicka igen. Jag hade lagat mat och hyrt film till bara oss två. Jag saknade henne så mycket och min kärlek till henne fick min panik att stiga i kroppen. Det kändes omöjligt att hon snart var här när jag haft tanken om att hon inte skulle klara sig i dagar.

Hanna hade ringt hela dagen och frågat hur hon mådde. Jag hade svarat samma sak hela tiden. Att hon mådde bra och att Hanna fick sova hos oss imorgon. Hon var helt galet exalterad över att träffa Ellen och hennes frågor om Ellen gjorde mig inte lugn. Är ni säkra på att hon kommer klara sig nu? Det var än utav frågorna. Jag fattade att Hanna var orolig och nu var jag också det.

 

Jag satt vid matbordet och trippade på det med naglarna. Jag hörde hur en bil svängde upp utifrån. Jag sprang till dörren och flög på Ellen som precis klivit ut ur bilen.

Min lilla tjej. Gud vad jag hade saknat henne. Jag omfamnade henne försiktigt och la näsan i hennes hår.

Min flicka.

 

Förlåt för dålig uppdatering. Vill verkligen tacka för kommentaren på kapitel 37! Det var jätte gulligt och det är så kul att ni tycker om storyn, fortsätt så! <3

2011-04-03 @ 12:11:11 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 37

Jag sprang upp för trapporna till 5:e våningen och rusade in i väntrummet utanför hennes rum. Mamma kom mot mig och kramade mig.

- Vad har hänt!?

Hon la händerna på mina kinder och log vilket fick min kropp att stå upp lite bättre.

- Hon har vaknat.

Jag trodde bara att det fanns 3 ord i hela världen som kunde få mig att känna mig som ingen annan. Det fanns sex.

-Jag älskar dig- och nu -Hon har vaknat-.

Från och med nu skulle dom sex orden finnas i mitt hjärta för alltid.

Jag sprang in till hennes rum och där låg hon med läkare runt sig. Hon såg svag ut men hon log. Jag gick fram till henne och kysste henne på pannan medan jag höll hennes hand.

 

- Jag har varit så orolig. Sa jag och andades in hennes hår.

 

Hon log och blundade.

 

- Jag var inte redo att lämna dig än. Tror jag.

 

Hon skrattade och det tog både jag och läkarna som ett bra tecken. Jag la mig bredvid henne och höll om henne. Mamma rusade in efter ett tag och kramade om oss båda så hårt att läkarna nästan fick lugna ner henne så att inte Ellen skulle kvävas. Hon grät och skrattade hur mycket som helst vilket fick min Ellen att också le.

 

- Är min mamma här?

- Din mamma åkte hem för ett par dagar sen. Hon orkade inte med det här men jag ringde henne och sa att vi kommer hem snart, med dig. Hade du ringt hade hon väl fått en hjärtattack och du måste ta det lugnt. Sa mamma och vi tre skrattade med varandra tills mitt ansikte gick ner till andra miner

 

- Vad var det som hände?

 

Ellen tittade rakt fram. Mamma såg på henne att det verkligen inte var något hon inte ville prata om. Ellen kunde inte ens säga nej nu så mamma hoppade in.

 

- Vi kan ta det en annan gång.

 

Hon tittade på mig och förstorade ögonen vilket var ett tecken om att jag skulle le och prata med Ellen om bra saker. Jag log direkt och höll med om det mamma sa.

Efter några timmars tester och mycket vila var det dags för mamma att åka till hotellet. Hon ville bara stanna kvar här och se till att allt var bra vilket det var, allt var jätte bra.

 

- Jag har bokat våra flygbiljetter nu så jag kommer och hämtar er imorn vid middag. Vila mycket nu gumman så ses vi imorn.

 

Hon drog handen igenom Ellens hår och gick sen fram till mig och pussade mig på kinden.

Jag la mig direkt bredvid Ellen. Jag höll om henne när jag låg bakom henne och hade ansiktet i hennes hår. Jag brydde mig inte om att hon inte hade duschat på flera dagar. Hon luktade fantastiskt ändå.

 

- Imorn ska vi åka hem.

 

Lite tråkigt inlägg men aja, fortsätt med kommentarerna! <3

2011-04-01 @ 07:11:47 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 36

- Olivia, jag lovar att jag kan bättra mig.
- Nej Charlie. Karl är Liams pappa nu.
Jag ställde mig upp och gick. Varenda ord jag sa var hårda och okänsliga mot Charlie men dom var sanna.

"Liams perspektiv"

Jag hade sovit på sjukhuset i 3 nätter nu och jag ville sova där tills hon hade vaknat upp. Louise hade åkt hem igår. Hon klarade inte av det här men mamma och jag hade lovat att stanna tills... Ja eller det var det mamma och Louise sa, att vi skulle vänta tills hon dog men det tänkte jag inte göra. Jag tänkte vänta här tills hon vaknade. Jag satt varje dag, hela dagen och bad om att hon skulle överleva vid hennes sängkant. Jag sov bredvid henne i en säng personalen hade ställt in åt Louise men hon klarade inte att sova där. Vi skulle egentligen åka hem i övermorgon men så skulle det nog inte bli. Läkarna sa att den kraftiga blödningen hade läkt nu och att hon kunde överleva men som sagt hade det gått dagar i övertid nu. Jag hade inte sovit ordentligt på flera dagar och nu ville mamma skicka hem mig. Vi satt bredvid Ellens säng och jag kollade ner i marken för jag märkte hur hon kollade på mig.
- Liam, jag kan boka ett flyg hem så avslutar jag allt här.
- Vadå avslutar!?
- Liam.
Hon tog min hand och jag började andas tyngre. Jag ville inte höra orden hon tänkte säga.
- Jag tror att du kanske borde börja förbereda dig på att hon inte kommer klara sig. Åk i alla fall tillbaka till hotellet så kommer jag sen så åker vi hit imorn igen.
Jag lyssnade inte på henne. Jag satte mig istället närmare Ellen och höll hennes hand. Hon hade blivit så mycket bättre. Hennes blödning hade läkt. Hon hade inga slangar i sig. Det var som om hon låg och sov, nu behövde hon bara vakna och läkarna sa att det fanns en chans att hon gjorde det. Dom sa att det hade hänt förut så att ge upp med Ellen nu var det sista jag skulle göra.
Ellens väskor stod i rummet. Jag hade packat ihop dom och lagt dom här. Jag vet inte varför men det kändes som en bra sak att göra nu. Som att jag gjorde något i alla fall. Jag blev galen av att inte kunna göra någonting. Hade det varit en livshotande situation mot Ellen hade jag gjort allt jag kunnat för henne. Nu kunde jag inte göra något alls.
- Jag har ringt en taxi nu Liam. Packa ihop dina grejer och åk till hotellet.
- Nej mamma! Aldrig att jag sticker nu!
Hon tog tag i min arm. Inte hårt men allvarligt. Hon kollade in i mina ögon och jag kollade in i hennes plågande ögon. Det gjorde nog ont att se Ellen, måste jag behöva se mamma också?
- Det här krossar dig! Jag kan inte se dig förstöras. Lova mig att du kommer igenom det här?
- Jag lovar mamma men jag tänker inte ge upp på Ellen!
- Men åk till hotellet och sov lite. Du sover inte gott här. Snälla, för min skull?
- Okej. Jag åker.
Hon kysste mig på pannan och hjälpte mig att packa ihop mina saker medan jag gick fram till Ellen. Jag drog mina fingrar på hennes kind och tittade på henne. Hon såg fridfull ut på något sätt, det var som om hon log.
- Jag älskar dig! Sa jag och kysste hennes läppar.
.
*I Taxin*

Jag tittade ut genom fönstret i taxin. Vi var snart framme. Jag var så trött att jag kunde somna redan nu, det första jag skulle göra var att sova. Och slippa sova med den där lukten som bara påminde mig om att Ellen kanske inte var vid liv imorn.
Jag somnade till i bilen men min mobil väckte mig när jag var runt hörnet mot hotellet.
- Hallå?
- Liam, be taxin vända tillbaka till sjukuset, du måste.
- Mamma! Hallå?
Det bröts och jag bad taxi chauffören vända. Vad hade hänt? Jag förberedde mig på att hon hade blivit sämre och att mamma ville att jag skulle säga farväl eller något. Mitt hjärta slog så snabbt att det gjorde ont.
Jag sprang upp för trapporna till 5:e våningen och rusade in i väntrummet utanför hennes rum. Mamma kom mot mig och kramade mig.
- Vad har hänt!?
Hon la händerna på mina kinder och log vilket fick min kropp att stå upp lite bättre.
- Hon har vaknat.
.
Tack för alla gulliga kommentarer på förra kapitlet, fortsätt så! <3 Nästa kommer imorgon!
2011-03-30 @ 21:10:42 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 35

Mitt hjärta dunkade snabbt. Jag bara väntade på orden som skulle krossa mitt hjärta och ta ner hela min värld till havets botten.
- Din flickvän ligger medvetslös här på sjukhuset. Du borde ta dig hit så fort som möjligt.


Orden spelades upp i mitt huvud.
Din flickvän ligger medvetslös här på sjukhuset. Du borde ta dig hit så fort som möjligt.
Hela min kropp var i chocktillstånd. Jag visste inte vad jag skulle göra av paniken. Jag vill bara sopa den under mattan och springa härifrån i hoppet o att dom inte följde efter mig. Det kändes jobbigt att inte ha någon annan här. Som kände Ellen. Jag hade ringt mamma och hon skulle sätta sig och Ellens mamma på det första planet ner hit.
Mamma sa åt mig att ringa pappa och även fast jag tvekade på det så ringde jag. Han var en värdelös pappa men han var ingen idiot så han var på väg hit.
Jag hade inte fått gå in till Ellen än. Dom hade opererat henne och hon vilade upp sig nu så om några timmar skulle jag få gå in. Jag hade inte blivit uppdaterad heller så jag visste i stort sett ingenting.
Jag stor grät inte men tårarna rann ner för kinderna hela tiden. Det bara rann och slutade inte.
Pappa kom in i väntrummet utanför hennes rum där jag satt. Han gick fram och satte sig bredvid mig. Jag sa ingenting och inte han heller. Han la sin hand på min axel. Det var allt.
Det var tyst tills en sjuksköterska kom ut ur hennes rum.
Hon gick fram till oss och jag torkade mina tårar. Pappa såg det, jag hatade att visa svaghet för honom men i det här fallet brydde jag mig inte ett skit.
- Får man ingen uppdatering här? Vi har suttit och väntat i flera timmar på att någon ska säga vad som pågår!
- Vi är ledsna Charlie men.
- Hur mår hon? Avbröt jag henne och både hon och pappa tittade in i mina svullna, röda ögon.
- Hon har gått i övertid.
- Vad menar du med det.
- Normalt hade hon vaknat nu men det kan ta längre tid med inre blödningar. Det behöver inte vara något farligt men allt vi kan göra nu är att vänta.
Allt hopp jag hade höll på att försvinna. Det var nästan borta men jag försökte det hårdaste jag kunde för att hålla i alla fall något av det kvar.
Vad skulle jag säga till hennes mamma? Och vad hade hänt egentligen?
- Hon klarar dig nog ska du se?
Pappa la armen om mig. Jag ville bara skrika åt honom att ta bort den men jag hade inte kraften att skrika åt någon, istället rykte jag mig åt sidan och gick därifrån utan att kolla på honom. Jag gick in på toaletten och ställde mig framför spegeln. Jag lutade mig mot handfatet och tittade in i mina plägande röda fortfarande svullna ögon. Jag såg förstörd ut och det var så här jag skulle se ut fast värre om Ellen inte klarade sig. Inombords skulle jag känna mig tusen gånger värre. Jag skulle inte känna något alls. Hon har mitt hjärta och alla mina känslor. Försvinner hon, försvinner dom.
.
"Charlies perspektiv (Liams pappa)"

Jag ville gå. Vad gjorde jag här egentligen? Varför skulle jag vara här, Liam ville inte ha mig här.
Visst jag önskade att dom inte skulle vara tillsammans men just nu var min högsta önskan att hon skulle klara sig. Men bara för att jag skulle få gå. Det var tuffa tankar men det var mina.
- Charlie!
Jag tittade upp och såg Olivias skräckslagna ögon. En annan kvinna sprang in till Ellens rum. Jag antar att man fick gå in nu. Olivia stod 10 meter framför mig med handen för munnen.
- Mamma!
Liam sprang emot henne och hon kramade om honom.
Hon höll om honom och även fast han var längre och större än henne nu så omfamnade hon honom på något sätt. Hennes bruna fortfarande långa hår hölls hårt av Liams händer. Hon blundade och var fortfarande lika vacker.
Jag var glad att hon fanns för Liam. Jag ville vara som hon, en bra förälder men det var försent nu. Kunde jag spela tillbaka tiden och fortfarande veta vad jag vet nu skulle jag aldrig lämnat Olivia och speciellt inte Liam.
I början var det svårt att glömma men allt efter att åren gick slutade jag bry mig. Det kändes hårt att tänka men jag visste inget om mitt egna barn längre och jag brydde mig inte. Jag tänker på honom varje dag men inte som min son utan som en skådespelare. Jag var inte speciellt stolt över honom. Det var som att jag skulle vara stolt över alla mina begåvade anställda.
Nu när jag såg Liam och Olivia tillsammans ville jag vara en pappa igen.
.
"Liams perspektiv"

Jag klev in genom dörren till Ellen. Hon låg med en sådan där slang i näsan. Hon hade ett stort skrubbsår på pannan. Det gjorde så ont att se henne. Louise (Ellens mamma) satt bredvid med tårar på hennes kinder men inga i ögonen, hon grät inte längre. Mamma gick fram och kramade om henne. Jag tog Ellens hand och kysste den.
- Älskling, jag är så ledsen.
Jag hoppades på allt i världen att hon skulle höra det jag sa.
- Jag är så ledsen för det här. Men snälla Ellen du måste vakna upp. Du är stark och du kan det. Du klarar det så gör det nu. Vi behöver dig här och du är inte redo att lämna det här än. Jag älskar dig så mycket och jag skulle göra vad som helst för dig. Jag skulle byta ut oss. Jag vill bara att du lever. Jag kommer inte överleva utan dig. Allt jag har är hos dig och försvinner du, försvinner det. Du måste överleva.
Tårarna rann ner för kinderna och jag höll fortfarande hennes hand i båda mina. Jag la huvudet på sängen och då grät jag. Jag hade en panik känsla i kroppen och jag ville bara rymma från mig själv. Det kändes som jag inte hade någonstans att gå. Jag var instängd i ett lite rum och jag kunde knappt röra mig. Min andning blev tyngre, det var som att det inte fick plats någon luft i mina lungor. Som att luften i det lilla rummet försvann. Jag ville skrika men jag hade ingen kraft alls. Knappt för att andas.
.
"Olivias perspektiv"

Efter några timmar låg Louise och sov i en stol, jag kramade fortfarande om Liam som hade somnat med huvudet på Ellens säng. Ellen däremot hade inte ändrats någon. Hon låg kvar i samma position, samma läge, allt.
Jag gick ut för att se om Charlie var kvar vilket jag förväntade mig men nej, han var fortfarande där.
Jag satte mig bredvid honom.
- Hur mår hon?
- Samma som för 5 timmar sen.
- Hur mår Liam?
Jag hörde hur han tvekade när han frågade.
- Han är förstörd. Det jobbiga är att han verkligen visste att det skulle bli dom. Föralltid.
- Men så skulle det aldrig bli ändå.
- Jo.
Nu grät jag också.
- Jo, det skulle det. Han har aldrig varit lyckligare än med henne. Man bara ser på honom att hon lyser upp varenda sekund av hans liv. Han höll på att bryta ihop förut, sen träffade han henne och hon hjälpte honom upp igen. Jag är rädd att han inte kommer klara det här om hon inte klarar sig.
- Olivia. Han har oss.
- Han har mig menar du?
- Jag vet att jag inte har varit någon bra pappa men jag kan ändra på det.
- Du tror inte att det är lite försent nu eller? Tror du verkligen att Liam fortfarande väntar på att du ska ställa upp för honom!? När han var liten blev han överlycklig så fort du ringde vilket var en gång i månaden. Han litar inte på att du är en bra pappa. Han berättade inte för dig om Ellen förrän efter en månad och den ända anledningen till att han berättade det var för att jag sa att han kunde förlora Ellen om hon skulle behöva hålla allt hemligt för alla. Han ser inte dig som sin pappa, utan som sin chef. Så Charlie, det är försent att bli pappa när man har skitit i det dom senaste 10 åren.
- Olivia, jag lovar att jag kan bättra mig.
- Nej Charlie. Karl är Liams pappa nu.
Jag ställde mig upp och gick. Varenda ord jag sa var hårda och okänsliga mot Charlie men dom var sanna.

Hoppas ni gillar storyn hitiills? :) Kommentera, saknar era kommentarer faktiskt! Och om det är någon ni vill höra mer om så kommentera gärna det och vad ni tycker! <3
2011-03-29 @ 18:35:55 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 34

Han log och min hjärta dunkade som ingen annans.
Jag ville bara säga att han var helt fantastisk vilket han var men underbar, snygg, fantastisk. Inget av det räckte. Han var som ingen annan. Han var äkta.

*Längst upp i Eiffeltornet*

Vi tittade ut över Paris och det var verkligen en kärleksstad. Det var mulet men det gjorde på något sätt dagen perfekt. Det skulle säkert regna ikväll men än en gång så skulle det göra kvällen perfekt.
Liam tog min hand och jag log så mycket att jag inte vågade kolla på honom.
Han vände mig mot honom och höll i båda mina händer.
- Jag ville ju prata med dig.
- Ja?
Jag besvarade hans stora leende med ett ännu större tillbaka.
Han andades några andetag och såg så lycklig ut. Jag blev lika lycklig när han höll lite hårdare om mina händer och smekte dom lite med tummarna.
- Jag vill leva med dig resten av livet. Jag vet att vi har varit tillsammans i 2 månader men Ellen, jag har en bild av min framtid och du är med i den bilden. Jag älskar dig och att få vara med dig så länge jag lever är det finaste jag skulle kunna få.
Helt ärligt, jag tror jag grät. Jag kände precis samma sak och jag hoppades att han fattade det när jag höll om honom på det bästa sättet jag kunde och kysste honom.
- Juste, min mamma vill gärna att du och din mamma kommer och firar jul med oss.
Mina ögon lyste upp.
Var jag den lyckligaste tjejen på jorden?
Varför hade han valt just mig?
Nu föll tårarna ner för kinderna.
- Vem skulle vi annars fira med!
Han kramade om mig och frågade vad det var, han såg att det var glädje tårar och skrattade därför när han frågade.
- Jag förstår bara inte varför du valt mig!? Mig som den lyckligaste tjejen på jorden.
- För att du gör mig till den lyckligaste killen på jorden.
.
*En vecka senare*

Nu var det bara en vecka kvar här i Frankrike. Det hade varit soligt hela veckan men nu var det mulet igen och det hade småregnat hela dagen. Det var jullov om 4 veckor och jag hade tjatat på mamma hela den här veckan om att fira jul med Liams familj och äntligen hade hon gått med på det. Jag hörde hur glad hon blev när jag först berättade det men hon är som hon är, ingen ja sägare i första taget. I alla fall inte till mig.
Ikväll skulle vi ut och fira varandra. Antar att vi hittade på det för att fira att vi var tillsammans. Att vi hade en sådan tur att hitta varandra. Att hitta kärlek.
Liam skulle jobba under dagen och fixa några små grejer dom missat under inspelningen. Kanske några effekter? Jag visste inte riktigt.
Jag skulle ta det lugnt och bara göra mig iordning.
Hanna hade ringt hela dagen men jag hade inte haft något behov av att svara så jag planerade att ringa henne påväg till restaurangen där jag och Liam skulle mötas så jag slapp gå själv. Eller utan att prata med någon om man ska säga så.
.
*Brrr*

Jag vaknade av mobilens vibrationer och såg att det var mamma. Jag kollade på klockan och när jag såg hur mycket den var sket jag i att svara. Jag skulle vara där om 40 minuter och det tog minst en kvart att gå dit. Som tur var hade jag redan duschat så nu skulle jag bara välja ett bra klädval och sminka mig. Det tog ett tag som det alltid gjorde för mig så jag messa Liam.
.
"Kommer vara 10 min sen, puss. Saknar dig."

När jag äntligen kom ut genom dörren ringde jag Hanna. Vi pratade länge och jag berättade allt om Erik. Hon blev inte alls förvånad och sa att hon redan visste att han gillat mig. Jag blev nästan lite sur måste jag medge men jag sket i det. Jag la på och tittade ner i marken. Jag småskrattade medan jag gick och såg mig inte alls för.
Jag ramlade nästan till när jag gick in i två killar vid den lilla gränden runt hörnet om restaurangen.
- Oj, förlåt. Skrattade jag lite och log mot dom.
- Vafan! Se dig för!
- Men ursäkta! Vafan är ditt problem. Sa jag.
Jag fortsatte gå. Vilka jävla idioter.
En arm lades på min axel vände mig hårt om.
Dom två killarna puttade in mig mot tegelväggen till det fula mörka huset och jag slog i huvudet.
- Vi tycker inte att man beter dig så där!
- Men vad fan gör ni? Släpp mig!
- Pratar man verkligen så där till folk?
- Men släpp mig! Seriöst det är fan inte kul!
Dom tittade på varandra och tryckte upp mig ännu hårdare mot väggen. En av killarna boxade mig inte i magen utan han klappade till den, hårt. Jag tappade nästan andan och det gjorde ont. Nu kände jag hur rädd jag började bli. En av killarna började ta på mig och jag skrek högt. Den andra tog handen över min mun och dom skrattade. Jag tog i så hårt när jag skrek så det hördes ändå. En av killarna slog till mig igen. Hårt med näven den här gången.
Det hela slutade med att jag låg på marken. I regnet som hade börjat spöa ner. Jag kunde inte röra mig. Jag hade ont överallt. Efter ett tag blev allt svart.
.
"Liams perspektiv"

Jag ringde på Ellens mobil igen. Inget svar. Jag hade ringt säkert 15 gånger. Hon var 35 minuter sen nu. Vad hade hänt? Jag började bli orolig. Jag ringde hotellet, dom kollade igenom rummet men hon var inte där heller.
Paniken i kroppen steg.
Jag ringde henne igen.
Den här gången fick jag svar.
- Bonjour? C'est le Dr Minna de l'hópital á Paris.
- Ursäkta? Vem är det här?
- Hej ursäkta, det är sjukhuset i Paris?
- Va? Varför har ni min flickväns telefon?
- Herregud.
Mitt hjärta dunkade snabbt. Jag bara väntade på orden som skulle krossa mitt hjärta och ta ner hela min värld till havets botten.
- Din flickvän ligger medvetslös här på sjukhuset. Du borde ta dig hit så fort som möjligt.
.
KOMMENTERA!! <3 Älskar era gulliga kommentarer men saknar dom lite... Kram <3

2011-03-28 @ 21:57:08 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 33

När vi åt efterrätten tog hann mina händer.
- Ellen, jag måste prata med dig.
Han log så jag antar att det inte varit något dåligt. Jag skulle precis öppna munnen när det plingade till i mobilen.
Jag tog upp mobilen och gav honom en förlåt, du får säga snart min. Det var från Erik och jag öppnade det.
"Jag saknar dig så himla mycket, kan du inte komma hem nu!!! Vill bara krama dig."
Seriöst nu gick han för långt!

Jag tryckte bort meddelandet och tittade på honom. Jag var verkligen inte glad nu och om han hade bra nyheter ville jag inte höra. Han såg ju såklart att det var något, som alltid. Jag gav honom bara mobilen och hans min ändrades. Han såg faktiskt sur ut. Jag tror aldrig att jag sett honom sur.
- Seriöst! Vad är det med den här killen?
- Jag vet inte. Han tycker ju om mig men.
- Men han fattar ju att han inte kan göra såhär.
Det blev tyst och jag tittade ner snett mot marken. Han gav mig mobilen.
- Jag tror jag måste ringa honom.
Liam nickade. Han hade inte så mycket att säga. Han såg väldigt frustrerad ut så jag gick iväg och pratade för att ge honom några minuter att lugna sig.
- Hallå?
- Hej, Erik. Det är Ellen.
- Hej!
Hans röst sken upp. Vad fan skulle jag säga!?
- Jo, du.
- Ja?
- Jag är ledsen men du måste sluta.
- Sluta med vad? Skrattade han.
- Med dom där smsen. Vi är BARA kompisar Erik. Vi är bästa kompisar men vi tycker inte om varandra på det sättet.
- JAg tycker om dig på det sättet.
- Men kan du sluta vara så krånglig. Jag har pojkvän Erik. En pojkvän som vet allt om oss! Du får nöja dig med att vi bara är kompisar och så kommer det alltid vara.
.
Det blev tyst en lång stund. Jag kunde nästan höra hans andetag. Dom var tunga och djupa. Hade jag precis sagt såhär?
- Erik jag är ledsen men... Aja hejdå.
- Nej Ellen vänta! Förlåt. Jag vill bara visa på något sätt hur mycket du betyder för mig. Och jag vet att jag har visat det på fel sätt men jag är ledsen.
.
Han var ju hur fin som helst. Jag var hur glad som helst för att han var min bästa vän. Och för att han älskade mig.
Jag gick tillbaka till Liam som såg glad ut nu. Han log mot mig och jag gick förbi och kysste honom innan jag satte mig på min stol.
- Hur gick det?
- Det gick bra, han förstår nu.
- Jag kan berätta imorn istället. Uppe i Eiffeltornet.
Han log och min hjärta dunkade som ingen annans.
Jag ville bara säga att han var helt fantastisk vilket han var men underbar, snygg, fantastisk. Inget av det räckte. Han var som ingen annan. Han var äkta.
.
Lite kort inlägg... Kommentera! <3 Ni får gärna kommentera om det är någon ni vill höra mer om osv. <3 Kram
2011-03-28 @ 07:30:53 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 32

Jag vaknade mitt i natten med Ellen tätt intill mig. Det var något som lät. Hennes mobil. Jag tog den fort för att inte väcka henne och stängde av ljudet.
-Missat samtal från Erik Hammer, (4)-
Hon fick ringa upp honom imorgon. Jag klickade bort dom 4 missade samtalen och kom på något vis in på hans och hennes sms. Jag skulle precis klicka bort det men jag hann se det sista smset hon skrivit.
"Jag längtar efter dig så mycket."
Jag var tvungen att kolla igenom allt. Jag litade på Ellen och det kändes fel men jag ville bara veta vad det gällde. Jag förstod inte riktigt men någonting var det ju.

Att jag skulle oroa mig. Jag visste att det var i onödan. Om Ellen tyckte om Erik skulle hon inte visa den kärleken till mig som hon visar. Hon är ju här med mig i Frankrike. Om hon hade tyckt om Erik hade det varit perfekt att stanna hemma när jag åkt till Frankrike i 4 veckor men hon är här med mig för det är hon och jag. Skit i det där nu.
Det var precis vad jag ville men jag kunde inte. Det var ju uppenbart att han tyckte om henne. Det stod ju i smsen. Var ärlig och fråga henne. Det var det jag ville göra. Jag visste att det var rätt och smart istället för att oroa mig för en sak som jag kunde få reda på bara genom att vara ärlig vilket gjorde henne glad.
.
*Morgon*

Jag kände en hand som smekte mig rygg.
- Älskling, är du vaken? Sa hon och vände på mig.
- God morgon Älskling. Sovit gott?
- Jätte gott.
Hon kysste mig och jag höll om henne. Det var ju bara att fråga nu. Gör det bara!
- Ellen, jag älskar dig.
- Och jag älskar dig.
Hon såg att det var något med mig. Jag andades tungt några gånger och hennes ögon blev stora när jag frågade:
- Är det något mellan dig och Erik?
- Vad pratar du om?
- Jag litar på dig verkligen men jag vill veta om det är något?
Hon blundade och tog tag i min hand medan hon suckade.
- Ja. Han älskar mig. Och han har inte pratat med mig på flera veckor och nu igår så smsa han mig och bad om ursäkt. Jag saknade honom så mycket så jag skrev det till honom och nu är vi kompisar igen. Men det är jobbigt för han tycker om mig och jag vill bara att vi ska vara kompisar som förut. Det blir ett konstigt band mellan oss.
Jag tog henne närmare mig och kysste henne på pannan med mina armar runt om henne.
- Det blir bra. Jag är glad att du berättade.
Hon hade inte missat en ända detalj. Jag sa att han hade ringt inatt. Att nämna smsen verkade inte nödvändigt.
.
*10 dagar senare*

Jag närmade mig Johanna och tog mina händer runt hennes midja. Hennes blåa ögon glittrade och hennes mun var lite öppen. När man stod så här nära henne så såg jag hur vacker hon var. Min ena hand la jag nu vid hennes hals och våra ansikten närmades. Våra läppar möttes och även fast vi inte skulle så möttes våra tungor också.
- BRYT!
Johanna och jag slutade och log mot varandra.
- Vi tar om det där, Liam du måste ta mer intsiativ. Du vill verkligen kyssa Johanna, tänk så. Nu tar vi om det!
.
"Ellens perspektiv"

Äntligen! Nu skulle snart Liam komma hem och vi skulle ha 2 underbara veckor bara han och jag. Inspelningarna till filmen var slut och filmen var klar. Dom kanske skulle få rycka in någon gång tills filmen var säkert klar, det var därför vi egentligen stannade två veckor till.
Jag hade städat idag. Även fast städerskan städar varje dag. Jag hade behov av att göra något så jag gjorde något extra fint vilken faktiskt gick eftersom det inte var jätte rent. Jag hatade egentligen att städa men satte man på riktigt hög musik och dansande och sjöng det högsta man kunde medan man dammsög till exempel så var det roligt.
Dörren öppnades och Liam klev in.
- Hej Vacker. Sa han och tittade på när han lutade sig mot väggen.
- Hej Älskling!
Jag gick fram och kysste honom och han berömde mig för städningen då han visste att jag inte kunde städa. Han lät imponerad och jag var faktiskt stolt.
Jag stod mot väggen med armarna om hand nacke. Han hade armarna om min midja och tittade upp mot taket när han stönade:
- Jag orkar inte laga mat ikväll!
- Jag kan göra det.
- Nej, jag vill bara vara med dig.
Han närmade sig mer och mer och nu nuddade våra ansikten varandra.
- Men då äter vi nere på restaurangen då?
- Johanna och alla kommer äta där. Jag vill vara själv med dig. Kan vi inte gå ut och äta?
- Det låter bra. Sa jag och log innan vi kysstes.
Jag duschade direkt och fönade håret och sminkade mig och klädde på mig och gjorde en massa annat man var tvungen att göra som tjej. Tänk att bara få vara vara kille en dag. Gå upp 20 minuter innan man skulle gå. Bara klä på sig vad som helst från garderoben, käka frukost, borsta tänderna och dra.
När vi gick var jag riktigt nöjd med mig själv. Den otroligt lyxiga, dyra och fina restaurangen låg runt hörnet så vi gick dit. Typiskt Liam, att välja den bästa restaurangen i hela Paris. Imorgon skulle vi till Eiffeltornet och kolla ut över Paris. Antagligen kyssas längst upp också. Jag längtade.
På middagen pratade vi mest om hur vi träffades och våra tankar om varandra då. Vi skrattade när vi pratade om det. Vi var så rädda men kände precis samma sak.
När vi åt efterrätten tog hann mina händer.
- Ellen, jag måste prata med dig.
Han log så jag antar att det inte varit något dåligt. Jag skulle precis öppna munnen när det plingade till i mobilen.
Jag tog upp mobilen och gav honom en förlåt, du får säga snart min. Det var från Erik och jag öppnade det.
"Jag saknar dig så himla mycket, kan du inte komma hem nu!!! Vill bara krama dig."

Seriöst nu gick han för långt!
.
KOMMENTERA!!! <3 hihi har inte fått kommentarer på några kapitel. Sorry för dålig uppdatering idag btw! Puss <3
2011-03-27 @ 22:53:04 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 31

Det plingade till i mobilen och jag förväntade mig att det var från Liam så jag tog upp mobilen med ett enormt leende på läpparna vilket självfallet gick ner när jag såg vad det stod på displayen. -Erik Hammer-.
Jag öppnade det.
"Ellen. Jag är så ledsen för allt. Jag saknar dig så mycket och kommer alltid älska dig som jag gör men jag vill inte förlora dig. Kommer aldrig sluta hoppas på dig men jag accepterar dina val. Kan vi ses direkt när du kommer tillbaka kanske? Love u."

Självklart. Allt skulle dras upp precis när jag lyckats släppa det. Jag svarade inte. Jag ville men jag visste inte vad jag skulle svara. Vad kunde jag säga. Svarade jag skulle han bara blivit ledsen igen.
Efter ett tag kom jag på mig själv. Jag hade suttit och tittat ner i mobilen med munnen öppen. Jag tog en till klunk på chokladen och tog upp en tidning jag köpt. Det stod tydligen lite om Liam och även fast jag egentligen inte gillade att läsa o honom så var det lite roligt att höra allt som skrevs. Jag visst ju vad som var sant och inte.
Jag slog upp sidan om honom, eller om mig rättare sagt. Allt om mig poppade upp. Det var en bild på mig och Liam kyssandes. Jag log när jag tittade på bilden.
Jag läste igenom texten och jag måste säga att dom fått med nästan allt. Det stod saker som jag inte ens tänkt på. Som jag nästan inte visste.
Jag log hela tiden. Allt runt omkring mig försvann och jag stängde in mig i tidningen. Jag blev glad så fort jag kollade på bilden där vi kysstes vilket jag gjorde var femte sekund. Jag kunde inte sluta kolla på den förrän jag blev avbruten.
3 tjejer stod runt mitt bord och tittade på mig med stora leenden.
- Är det inte du som är Ellen?
- Jo. Det är jag. Sa jag och log.
- Herregud! Sa dom i mun på varandra.
- Kan vi snälla få prata lite med dig.
- Ja, absolut. Sätt er.
Tjejerna hette Stella, Maria och Hanna.
Jag tänkte på Hanna så fort jag hört hennes namn och jag kände mig lite dålig för att jag inte pratat med henne sen jag sa att vi skulle åka. Jag saknade henne hur mycket som helst.
- Så du är verkligen tillsammans med Liam? Frågade Stella.
- Ja, det är jag.
- Aha vad bra. För det är många som säger är ni har ett "falskt förhållande".
- Haha, nej det är inte sant.
Tjejerna var så trevliga. Dom var varken galna fans eller hatade mig. Dom var snälla personer. Jag lovade att nämna dom för Liam. Bara att han visste att dom fanns gjorde dom överlyckliga den närmaste månaden.
.
"Eriks perspektiv"

Varför svarade hon inte. Jag skickade ett till sms.
"Jag vill verkligen prata med dig. Mår så dåligt över vad jag gjort."
Jag fick svar nästan direkt.
"Jaha så nu hör du av dig?"
Okej hon var sur. Jag ringde upp henne och log när jag hörde hennes röst.
- Ellen. Förlåt, jag vill inte vara osams med dig.
- Det har jag aldrig velat heller.
- Förlåt.
- Förlåt själv.
Vi pratade om det som hade hänt och det slutade med att vi var närmare än förut.
- Hur är det i Frankrike?
- Det är helt underbart! Vi bor på världens finaste hotell och det är så fint.
- Hur är det med Liam då?
Jag fattade inte att jag sa det. Hon blev tyst ett tag men när hon började prata hade hon sin glada ton och jag försökte verkligen för att hålla uppe min.
- Han spelar in på dagarna men vi umgås på kvällarna och han är klar om två veckor och då är han ledig i två veckor till så vi ska stanna i Frankrike.
- Okej. Men vi kan väl ses när du kommer hem.
- Det är klart.
- Bra. Saknar dig. Vi hörs sen.
- Saknar dig med.

Jag skickade ett sms till henne och fick svar efter 10 sekunder. Eller lite längre tid tog det men det var ju från Frankrike.
"Jag saknar dig verkligen." Skrev jag och fick svar på:
"Jag längtar efter dig så mycket."

Det värmde mig. Hennes leende gjorde mig darrig i hela kroppen och jag var tvungen att lägga mig ner.
.
"Liams perspektiv"

- Hej älskling.
- Liam.
Hon sprang fram och kramade mig där jag stod i dörröppningen.
- Vi ska ut och äta med min pappa. Är det okej?
- Ja. Det är okej.
- Bra. Sa jag och kysste henne.
*På resturangen*

- Jag undrar faktiskt varför ni inte bor på det mitt hotell istället. Jämför den här resturangen med den ni har på ert hotell.
- Jag gillar verkligen vårt hotell. Jag måste säga att det är det finaste jag bott på. Sa Ellen.
- Ja, det är verkligen fint.
- Så gör du något speciellt förutom att gå i skolan Ellen?
- Jag spelar piano en gång i veckan annars är det väldigt mycket plugg.
- Piano? Varför har du inte berättat? Sa jag och log mot henne när jag tog hennes hand.
- Jag är inte särskilt bra. Skrattade hon.
- Men du går i 8an, inte sant Ellen?
- Jo, det stämmer.
- Är det verkligen bra att vara borta från skolan en hel månad då?
Jag såg vad han försökte göra men det oroade mig inte särskilt mycket. Han kunde inte ändra på Ellens beslut.
- Nej det är klart men jag har fått med mig allt jag ska lära mig och Liams privatlärare hjälper mig så det ska nog inte ens märkas att jag varit borta.
Ellen var bestämd under kvällen och min pappa märkte det. Han störde sig på att inte ha befallet över henne. Det fick mig att le inombords. Hon var inte rädd för att prata. Inte att säga vad hon tyckte. Hon stod för det.
När vi kom hem var klockan mycket. Vi gjorde oss iordning och hon la sig i sängen före mig. Hon la sig lite över mig med handen på mitt bröst.
- Det där gick ju bra, ellerhur?
Jag besvarade henne med en kyss. Hon kysste mig tillbaka och våra tungor möttes. Vi blev bara ivrigare och ivrigare. Hon kunde inte hålla sig för skratt varje gång jag stönade till. Våra nakna kroppar nuddade varandra och jag ryste till i hela kroppen varje gång hon kysste mig på halsen vilket hon gjorde ofta. Mina händer smekte hennes kropp. Jag hade verkligen saknat henne under kvällen. Det var fantastiskt vad hon gjorde till mitt liv. Hon lyste upp mitt liv. Min älskling.
.
Jag vaknade mitt i natten med Ellen tätt intill mig. Det var något som lät. Hennes mobil. Jag tog den fort för att inte väcka henne och stängde av ljudet.
-Missat samtal från Erik Hammer, (4)-
Hon fick ringa upp honom imorgon. Jag klickade bort dom 4 missade samtalen och kom på något vis in på hans och hennes sms. Jag skulle precis klicka bort det men jag hann se det sista smset hon skrivit.
"Jag längtar efter dig så mycket."
Jag var tvungen att kolla igenom allt. Jag litade på Ellen och det kändes fel men jag ville bara veta vad det gällde. Jag förstod inte riktigt men någonting var det ju.
Vad tror Liam att det där är!? Kommentera! <3 :)
2011-03-26 @ 13:56:16 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 30

Jag kom upp i rummet och där stod Ellen påklädd och fräsch för att gå ut.

Jag log mot henne och tog hennes hand. Jag kysste henne på kinden och viskade:

- Min favorit tjej.


I was born to stand high.

Det var vad min mamma alltid sagt att jag skulle tänka mig. Och det var sant nu. Men hon sa alltid att det inte skulle bero på hur känd jag var, hur jag såg ut, hur populär jag var eller hur bra jag var på att dansa. Jag har alltid försökt fundera ut vad det var och nu vet jag.

Jag har hittat kärleken och min kärlek älskar mig. Mig av alla.

 

Jag tittade på Ellen som beställde en stor kebab pannkaka med sirap. Jag beställde en med nutella. Jag vet, det låter äckligt men det är som enorma pannkakor med någon gegga på. Jag visste faktiskt inte vad det hette men dom rullade ihop den som en kebab så, kebab pannkaka.

 

Vi satt på en bänk och åt dom. Om och om igen rann det sirap ner på hennes haka och den blev alldeles kladdig. Ellen blev sur men jag bara skrattade och torkade bort det åt henne.

Dagen började underbart och slutade lika så.

På kvällen låg vi bara nära varandra. Jag höll om henne och hon slappnade av vilket fick mig att känna att hon var trygg i mina armar. Det fick mig att le. Varenda tecken på att hon var lycklig med mig var det finaste, bästa i världen.

 

- Ellen.

- Ja? Sa hon och kollade på mig med sina blåa ögon.

- Jag. Eller. Du får lova att inte bli rädd nu eller något.

- Det kan jag inte lova. Sa hon och skrattade.

- Nej men det är det att.

- Vadå?

- Jag vill vara med dig för alltid. Ett liv med någon annan är inte mitt liv. Jag kommer aldrig vara lika speciell som jag är med dig.

 

Hennes ögon glänste och hon la huvudet mot mitt bröst.

 

- Liam. Jag skulle aldrig ens tänka på ett liv utan dig. Det funkar inte. Jag är hel med dig.

 

Jag kysste henne på huvudet och andades i hennes hår som luktade hallon från hennes schampo antar jag. Hon var helt fantastiskt. Jag älskade henne verkligen. Hon var det finaste i mitt liv och det skulle hon alltid vara. Min älskling. Mitt allt. Mitt liv. Det var hon.

 

*Morgon*


Jag vaknade klockan 8 på morgonen. I tid. Jag var inte alls trött. Jag var väldigt glad och det kändes som om inget kunde få mig på dåligt humör. Jag lät Ellen sova och skrev en lapp innan jag gick.

Jag hade en sådan konstig tanke i mitt huvudet. Det kändes jobbigt att tänka på det men tanken gjorde mig glad. Jag ville gifta mig med Ellen, skaffa barn med henne, skapa familj och tillslut ett helt släktträd. Jag ville leva med henne.

 

Jag kom ner i lobbyn 10 i 9. Där stod pappa.

 

- Sa vi inte 9? Frågade jag.

- Du är ju här tidigt ellerhur?

 

Jag förstod mig inte på honom. Han la handen på min rygg och gav mig en liten knuff framåt. Vi satte oss i bilen och hans chaufför körde järnet mot inspelningen.

Vi skulle spela in i 2 veckor nu sen var de klart och då skulle vi bara mixa lite med filmen vilket jag inte ens behövde vara med på men dom ville ha mig här tills allt var helt klart ifall att dom skulle stöta på problem. 4 veckor i Frankrike nu. Helt underbart.

 

- Jag skulle gärna vilja bjuda ut dig och Ellen på middag ikväll.


Hörde jag fel eller? Mig OCH ELLEN!? Vad var det nu då?
- Varför? Du tycker ju inte om henne.
- Liam. Hon är en trevlig tjej men du har valt kändis livet och då kan man inte vara tillsammans med en vanlig tjej.
- Då slutar jag hellre som skådis för jag och Ellen kommer alltid att vara tillsammans.
- Så sa jag om din mamma också. Nu pratar hon inte ens med mig. Jag önskade att jag hade gift mig med någon i samma branch som jag. Som förstod att jag inte kunde vara hemma hela tiden med familjen. Väljer nan ett sånt här yrke är det ett misstag att skaffa barn, gifta sig och allt det där med en vanlig person. Jag har gjort det misstaget och jag vill att du lär dig från mig.
Så nu var det ett misstag att få mig. Hörde han sig själv eller var han både döv och senil.
- Tro mig, jag kommer aldrig göra dina misstag.
.
"Ellens perspektiv"

Jag vred mig i sängen mot Liams nu tomma sida av sängen. Jag var så trött. På klockan som var 5 i 11 var det en lapp. Jag la mig på mage och läste lappen med ett leende på läpparna.
"Älskling. Jag saknar dig så fort jag går ut för dörren. Längtar efter varje kväll med dig. Som kommer finnas resten av mitt liv."

Jag gick upp och satte mig vid köksbordet med ett glas juice. Vad skulle jag göra på dagarna dom här dagarna. Jag duschade och satte på mig ett par jeans och en tjock tröja. Det var jätte kallt här. Nu kände man slutet av november. Det hade varit otroligt varmt men nu slog kylan till.
Jag gick ut och satte mig på ett inne fik för att tänka lite. Det blev en varm kopp choklad med vispgrädde och en bulle för att värma upp både hjärnan och kroppen, det kanske bara funkade på kroppen men min hjärna blev lite gladare. Om nu smaken på något sätt styr hjärnan lite. Det plingade till i mobilen och jag förväntade mig att det var från Liam så jag tog upp mobilen med ett enormt leende på läpparna vilket självfallet gick ner när jag såg vad det stod på displayen. -Erik Hammer-.
Jag öppnade det.
.
"Ellen. Jag är så ledsen för allt. Jag saknar dig så mycket och kommer alltid älska dig som jag gör men jag vill inte förlora dig. Kommer aldrig sluta hoppas på dig men jag accepterar dina val. Kan vi ses direkt när du kommer tillbaka kanske? Love u."

Nu är jag hur trött som helst. <3 Kommentera! BTW. tack för grymt gulliga kommentarer. Blir alltid lika glad! Fortsätt så säger jag bara hiiihh! <3 Kram!!!!
2011-03-26 @ 00:42:29 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 29

När vi äntligen kom till hotellet gick vi till våra rum direkt. Det var helt fantastiskt. Vi hade eget kök, dusch, jaquzzi, tv och sovrummet var det bästa. Det var stort och framförallt, sängen var enorm. Jag längtade bara efter att få sova i den bredvid Ellen.

"Ellens perspektiv"

Vårt hotellrum var helt fantastisk. Eller rättare sagt lägenhet! Jag ville bo här. Och det skulle jag i en månad nu. Jag kunde inte vänta på att få tillbringa all den här tiden med Liam. Det var som att jag ville att tiden skulle gå så snabbt så jag kunde få vara med Liam så mycket men ändå fick inte tiden ta slut. Jag skulle njuta av varje ögonblick här i paris.

 

- Jag tror jag tar en dusch. Sa jag och suckade på ett glatt sätt.

- Eller så hoppar vi i jaquzzin? Sa han och log mot mig.

 

Leendet gjorde mig knäsvag och orden gjorde att jag inte kunde sluta le. Jag nickade med det där dumma leendet i ansiktet. Om man nu kunde kalla det leende.

Jag gick in i badrummet och bytte om till bikini. Jag ställde mig i duschen för att skölja av mig, Liam kom in i badbyxor och log åt mig som stod i duschen.

 

- Får jag kommer in.

 

Jag nickade mållös. Hur länge skulle jag vara nykär? För alltid? På något sätt hoppades jag det. Eller vad säger jag? Jag vill alltid vara nykär!

Han klev in i duschen med mig och hans blöta kropp mot min gjorde mig alldeles varm i kroppen. Han kysste mig och drog sin hand över min rygg. Jag rös från tårna och upp till halsen. En bra rysning. Jag drog min hand uppför hans lår och jag skrattade när han stönade till så han var tvungen att sluta kyssa mig.

 

- Kanske att vi ska hoppa i jaquzzin nu? Sa han och log.

 

Han tog min hand och vi sprang droppande över golvet in i jaquzzin. Det var varmt och Liam satte igång bubblorna. Han la armen om mig och pustade ut. Jag var så glad att jag seriöst skulle kunna dö av att mitt hjärta gick för snabbt. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och log medan jag blundade. Han kysste mig på huvudet och andades in mitt hår. Min fantastiska pojkvän.

 

- Du är det finaste jag har. Sa jag och log större.

 

Han tog handen på min kind och vände mitt ansikte mot hans. Några centimeter från hans ansikte kunde jag se hur hans ögon glittrade. Dom där gyllen bruna guldiga ögonen. Han ljusbruna hår var blött och nu mörktbrunt.

Jag kunde inte stå emot att inte titta på hans perfekta läppar. Han släppte inte mina ögon.

Han kysste mig länge den här gången och började dra handen på min rygg. Jag lekte med hans nackhår och vi kysstes länge innan våra tungor möttes. Jag var lite halvt över honom. Gud vad jag älskade honom. Hans händer var varje sekund på ett nytt ställe på min kropp. Allt kändes så underbart. Tills...

 

- Liam.

 

En mörk röst harklade sig nära oss.

Herregud! Vi vände oss om och där stod Liams pappa. Inne i vårt hotellrum.

 

- Kom ner till lobbyn när du är klar.

 

Han gick ut och nu var jag verkligen påväg att dö. Mitt hjärta slog så snabbt och magen, den gjorde ont.

Jag kollade på Liam som hade lagt ansiktet i händerna. Jag skämdes verkligen.

 

"Liams perspektiv"


Fan, hur kunde han komma in?

Jag tittade på Ellen som hade axlarna uppe vid öronen och blicken rakt fram i ingenstans. Jag ville inte oroa henne på något sätt så jag tog hennes hand och log lite.

 

- Jag går ner. Sitt kvar du och ta det lugnt.

- Nej, jag tror jag går upp och vilar lite.

- Okej, men när jag kommer tillbaka, ska vi gå ut i Paris då?

 

Jag log lyckligt och hon besvarade frågan med leendet jag älskade.

Egentligen var det inte så farligt att pappa kom in, det bara kändes så i sekunden. Inget kunde få mig på dåligt humör nu. Inte när jag visste att Ellen älskade mig.

 

Jag gick ner till lobbyn där pappa satt vid ett bord med en kopp kaffe.

Jag satte mig mittemot honom och han kollade inte ens på mig. Han bara drack sitt kaffe.

Servitrisen kom och frågade vad jag ville ha och jag svarade.

 

- En coca cola tack. Sa jag och log mot henne.

- Nej, en kaffe. Med mjölk. Inget socker.

 

Jag hann inte ens öppna munnen innan han skjutsat iväg servitrisen för att hämta mitt kaffe.

Jag tyckte verkligen inte om Kaffe. Det var det värsta jag visste. Fan, jag går i 9an. Eller jag skulle gå 9an. Jag är 15 år!

 

- Du måste växa upp Liam. Du beter dig som en barnunge och jag har glömt det där uppe men du sliter int epå dina krafter med någon tjej. Varje kraft ska sättas på filmen. Liam, du är i kändislivet nu och du ska gå på en massa intervjuer och kändisfester. Ellen kan inte följa med på det. Det är därför du ska ha en tjej i din egen branch. Som Ebba men henne sumpade du tydligen. Men Johanna, hon är perfekt. Försök komma lite närmare henne.

- Är du klar?

- Nej, du ska vara här nere klar imorgon klockan 9.

- Var det allt?

- Ja. Sköt dig nu.

 

Jag gick därifrån och sket i det där jävla kaffet. Jag mådde illa av honom. Hans hjärtlösa kropp skulle fan ruttna av hans dåliga samvete om han ens hade något. Om han hade det skulle han brutit ihop för år sedan. Han hade inte kärlek i sig. Vad hade hänt honom? Han brukade vara en underbar pappa men det tog slut för snart 10 år sedan.

Jag kom upp i rummet och där stod Ellen påklädd och fräsch för att gå ut.

Jag log mot henne och tog hennes hand. Jag kysste henne på kinden och viskade:

 

- Min favorit tjej.

 

Tror nästa kapitel kommer väldigt sent ikväll :) <3 Kommentera!!

2011-03-25 @ 21:07:13 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 28

- Jag förstår att ni menar allvar med varandra men så länge ni inte går in för seriöst i varandra så får du följa med.

- Försent! Sa Ellen och skrattade medan hon tittade på mig.

- Ellen!

- Förlåt mamma! Jag lovar och jag älskar dig mest på hela världen!


Jag kunde inte sluta le. Jag lyssnade inte ens på vad mamma sa. Nu var jag på väg. Det var ingen jätte lång väg till flygplatsen men det kändes som om det tog 10 gånger så lång tid. Mamma körde mig och jag skulle möta Liam på flygplatsen. Jag var så spänd. En hel månad med Liam! Hans pappa skulle vara där och han verkade inte allt för glad men jag skulle inte störa och vi skulle dessutom bo på ett annat hotell. Hans motspelare Johanna och hennes manager skulle också bo där. Självklart hela Liams team också men inte hans pappa. Liam hade sagt åt mig att ignorera honom och det skulle jag. Men jag skulle samtidigt vara hur trevlig som helst.
- Ellen! Du lyssnar inte på mig.
- Förlåt mamma. Jag är bara så glad.
- Ja, och vill du fortsätta vara glad så får du lyssna på mig.
Jag brast i skratt och hon ifyllde det.
Vi pratade om allt jag inte fick göra och fick göra. Och jag skulle ringa varje kväll.
Mamma kunde knappt släppa mig på flygplatsen. Hon höll om mig länge och hårt. Jag var tvungen att pressa mig ur hennes grepp.
.
"Liams perspektiv"

Jag såg hur Ellen kom in på flygplatsen i sina vita mjukisbyxor och hennes svarta t-shirt. Hon hade solglasögon på sig och när hon tog av sig dom flög hennes utsläppta bruna hår lite i luften. Jag hade grå mjukis byxor och en vit t-shirt. Jag behöll mina solglasögon på så ingen skulle känna igen mig.
Det här skulle bli den bästa månaden någonsin.
Jag kysste henne länge när hon kom med sina armar om mig.
Det var då det hände.
- Liam Wendrellander!!!! Skrek en tjej som såg att jag kysste Ellen.
Hon kom med paparazzis och ett fullt gäng tjejer. Min chaufför och vakt fick oss igenom massan men det var inte precis så här jag ville starta resan. Det tog många timmar till frankrike och vi sov nästan hela flygresan eftersom det skulle vara morgon när vi kom dit. Jag höll i Ellens hela tiden eftersom jag visste att hon var lite flygrädd. Jag ville inte säga det till henne men hennes mamma berättade allt om henne innan resan. Nej men hon behövde verkligen släppa min hand och torkade av den lite då och då. Det var verkligen otroligt varmt på flyget.
Det var så skönt att äntligen komma fram. Men det är bara att vänta på nästa överaskning som stod utanför flygplatsen där vår bil stod. En hel publik av folk med skyltar. "VI älskar dig Liam" "Försvinn från vårt land Ellen" "Vi stöttar dig för att du äntligen hittat kärleken". Det stod en hel del på dom. Var jag känd här också?
Det fanns inte en chans att vi skulle komma igenom det där. Så nu var vi fast på flygplatsen. Efter 1,5 timme kom äntligen en fransk kille som jobbade där på att vi kunde gå bakvägen. Ibland blev jag verkligen sur. Först skyltarna mot Ellen och att dom inte tänkt på det här tidigare. JAg hade en varning skala på att bli otrevlig men jag var bara väldigt trött.
Som tur var började inte inspelningarna förrän imorn så nu hade vi en hel dag att bara ta igen oss.
När vi äntligen kom till hotellet gick vi till våra rum direkt. Det var helt fantastiskt. Vi hade eget kök, dusch, jaquzzi, tv och sovrummet var det bästa. Det var stort och framförallt, sängen var enorm. Jag längtade bara efter att få sova i den bredvid Ellen.
-
Okej, det här var ett väldigt tråkigt inlägg.. Nästa kommer imorrn vid 7 på kvällen. Är lite upptagen då men uppdaterar så fort jag kan! Kul med kommentarer även fast det inte finns så mycket att kommentera på det här inlägget men dom kommande blir roligare :) <3 Kram
2011-03-24 @ 21:27:21 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 27

Hans armar omfamnade mig ordentligt. Det var som om han tänkt stå så för alltid och aldrig släppa mig men på sätt och vis var det sant. Vi var gjorda för varandra.


Jag brydde mig inte om att mamma stod och kollade på. Jag kysste honom länge och passionerat. Jag hade saknat honom så mycket. Jag ville bara glömma allt om Ebba och jag hade släppt det nu. Liam och jag kunde inte leva med någon annan här på jorden. Vi älskade varandra.

 

Jag låg i Liams säng och han höll om mig. Mamma ville att jag skulle sova hemma vilket gjorde mig förbannad men hon väntade nere i köket med Olivia så att jag kunde få lite tid med honom.

 

- Jag är så ledsen att jag gjorde så.

- Liam. Jag har glömt det nu.

- Men jag vill att du ska veta att det var det värsta jag gjort och jag ångrar det av hela mitt hjärta.

- Jag vet.

- Jag älskar dig så mycket.

- Jag älskar dig också.

 

Han kysste mig och precis när han började rulla lite över mig ropade mamma. Aaah! Sa jag med min gnälliga ton och vi gick ner till köket.

 

- Vad skönt att allt är utrett nu. Sa Olivia och log. Vi älskar att ha er båda i familjen.

 

Hon var så gullig. Jag älskade verkligen Liams mamma. Hur gammal var hon egentligen?

 

- Liam, du kanske vill sova hos oss imorn och några dagar framåt? Sa mamma.

- Ja, absolut. Svarade Liam och la armen om mig.

 

Äntligen fattade hon. Det var allvar mellan mig och Liam och det får hon ta.

Jag åkte hem och somnade tidigt den kvällen. Jag ringde Hanna och hon var gladast av alla. Men hon var bara glad för min skull. Imorgon skulle jag och Liam ut på stan. Det brukade inte vara mycket folk då så det verkade som en bra dag. Vi skulle luncha och sen äta middag med mamma hemma.

 

*Nästa dag*


Jag vaknade av mig själv idag. Jag hade ställt klockan på 10 för att jag skulle möta Liam vid 1. Jag måste vaknat innan klockan. Jag var pigg och glad så jag gick upp och in i köket. Jag kollade runt lite. Man kände att det höll på att bli vinter. Jag kollade på klockan för att se när jag hade gått upp. HALV 1!!!!!!!

 

Jag blev klar till 1 men hann inte äta frukost vilket inte spelade någon roll eftersom det alldeles snart var lunch.

Liam kom med  bilen och hämtade mig. Jag var inte så orolig över att åka fast men han riskerar ju att få böter på hans blivande körkort vilken vi inte ville skulle hända så vi sa att det här var sista gången tills han får sitt körkort i vår. Han hade ju ändå egen chaufför nu så det var ju ingen fara. Jag älskade att varken jag eller Liam var bortskämda. Han var den finaste människan på jorden.

 

Vi satte oss och åt. Det var en mysig liten resturang och ingen stirrade på oss. Skönt. Det var bara vuxna där så det var underbart.

 

- Ellen. Jag måste prata med dig om en sak.

- Vad är det älskling?

 

Jag blev lite orolig, vad var det nu?

 

- Jo, filmen utspelas ju lite i frankrike.

- Ja? Men ni spelar ju in den i usa.

- Ja, men nu ska jag åka till frankrike i 3-5 veckor. Beronde på hur lång tid det tar.

 

En månad utan Liam. Hur fan skulle jag klara det. Vi hade varit utan varandra i 3. Och nu 5 till. Han såg så ledsen ut. Mina tårar var påväg mot ögonen. Jag kände det. Jag var verkligen i en känslig period nu och det här var inte rätt tillfälle att få veta att Liam skulle åka. Det fanns inget bra tillfälle att berätta det på. Allt bara föll samman.

 

- Men jag vill att du följer med. Du och jag lär oss båda av min privat lärare och vi bor på hotell. Du behöver inte bekymrade dig om något förutom om du får följa med.

 

Hans ansikte lyste upp men inte lika mycket som mitt. Jag skrek nästan. Jag kunde inte hålla skrattet inne. Jag kände mig bara så glad.

 

- Det är självklart att jag följer med Liam!

 

"Liams perspektiv"


Mitt hjärta lättnade sig. Jag hade inte klarat dom veckorna utan henne. Vi skulle prata med hennes mamma ikväll och isåfall var vi på väg redan på torsdag. Vi gick ut hand i hand från resturangen och log mot varandra hela tiden. Jag kysste henne. Hon skrattade hela tiden när jag höll om henne. Hon var underbar.

Men det var något som inte riktigt stämde. Paparazzis var påväg hitåt självklart men nu var jag skyldig mina fans att berätta hur det låg till.

5 stycken paparazzis fotade oss och ställde en massa frågor.

 

- Är ni tillsammans?

- Hur länge har ni dejtat?

- Är det inget mellan dig och Ebba Heiler längre?

- Är det du Ellen som gäller?

- Vad känner du för Liam?

 

Jag kunde se hur förvirrad hon var så jag tog hennes hand och drog henne lite bakom mig.

 

- Ja, vi är tillsammans. Sa jag och drog fram henne igen för att kyssa henne på kinden.

 

*Kväll, hemma hos Ellen*


Vi satt och åt den godaste maten jag ätit runt bordet. Vi skrattade och pratade konstant. Men nu var det dags för att berätta. Ellen såg livrädd ut men jag kunde se på henne att hon inte accepterade ett nej.

 

- Jo mamma?

- Ja gumman?

- Liams film spelas ju in i frankrike lite.

- Jaha gör den? Vad roligt, ska ni dit och spela in Liam?

- Faktiskt så ska han dit i 5 veckor. Avbröt Ellen och kollade Louise i ögonen.

- 5 veckor? Det var lång tid.

- Ja och jag vill inte vara utan Liam så jag tänker följa med mamma.

 

Hon tittade Ellen i ögonen som såg bestämd men rädd ut. Jag var helt inställd på ett nej. Ellen var nog mer inställd på en lång konversation som slutade med att hon sprang ledsen från matbordet.

Hennes mamma suckade.

 

- Ja, okej.

- Va?!

- Ellen! Är det så svårt att tro?

- Ja.

- Jag förstår att ni menar allvar med varandra men så länge ni inte går in för seriöst i varandra så får du följa med.

- Försent! Sa Ellen och skrattade medan hon tittade på mig.

- Ellen!

- Förlåt mamma! Jag lovar och jag älskar dig mest på hela världen!

 

Jaha, så nu bär det av till frankrike! MYS! Kommentera <3

Fick en fråga av en läsare och ja, jag kommer på historien när jag skriver ner den i bloggen så har inte redan skrivit färdigt den någon annanstans men jag har däremot historien i huvudet så jag har bestämt lite vad som ska hända i storyn :) <3 Det är superkul att ni ställer frågor :) Kram!

 

2011-03-23 @ 18:09:21 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 26

Jag kysste Ebba länge och om och om igen. Jag kände mig så dålig men jag kunde inte sluta. Det kändes som om jag ville det här men det var fel. Så fel.

Dörren öppnades till rummet och jag kollade in i dom blåa ögonen som plågandes forsade av tårar. Ellen.


Ellen sprang ut för huset. Jag sprang efter och sket fullständigt i Ebba. Jag tog tag i hennes arm för att vända henne om. Hon slog bort min arm och kollade in i mina ögon. Dom var alldeles röda av hennes tårar. Hon andades tungt.

 

- Fyfan! Jag vill aldrig mer se dig!

- Ellen snälla! Förlåt, jag vet inte vad som hände.

- Du såg ut att ha läget under kontroll Liam. Det har du väl haft i dagar nu eller?

 

Hon sprang iväg. Vad hade jag gjort. Jag hade förlorat det jag brydde mig mest om. Jag visste inte vad jag skulle göra. Paniken bara steg. Vad hade jag gjort. Jag hade sårat henne så djupt. Det var verkligen inte värt det. Mina tårar började forsa ner för mina kinder och jag satte mig i bilen. Jag satte händerna och huvudet på ratten när mobilen plingade till. Sms från Ebba. Vad ville hon nu då?

"Förlåt... Ses ikväll?"

Hjärtlösa fan! Jag slängde mobilen hårt någonstans i bilen och körde iväg.

 

"Ellens perspektiv"


Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det gjorde så ont överallt. Jag sprang hem till Hanna så fort jag kunde. Mina ben var helt skakiga när jag kom fram. Jag kunde inte sluta gråta. Jag knackade på och hoppades att det var Hanna som skulle öppna. Och det var det. Jag antar att jag hade slut på otur.

 

- Ellen! Vad är det som har hänt!?

 

Vi gick upp till hennes rum. Jag berättade allt. Eller det jag klarade av iallafall. Hanna blev så sur ut att hon nästan bröt pennan hon höll i. Hon tröstade mig hela kvällen och jag sov här.

 

*3 veckor senare*


Nu hade jag äntligen flyttat hem. Jag satte på tvn när jag kom hem och ett intervju program kom upp. Jag älskade såna så jag satte mig bekvämt i soffan. Jag blev inte lika glad när det var Liam som klev in där. Direkt sänt också. Jag tog fjärrkontrollen för att byta kanal men det gick inte. Jag kunde inte. Jag ville inte.

Istället tryckte jag på spela in programmet.

 

"Liams perspektiv"


Jag hade totalt tappat allt. Dom senaste veckorna hade jag fått ta ledigt. Jag kunde inte spela någon roll och nu riskerade jag att förlora den om jag inte sköter mig inom 2 veckor. Allt som var i mina tankar var Ellen. Ingenting spelade någon roll utan henne. Jag var så nervös inför den här talkshowen. Det brukade jag aldrig vara men det var jag nu.

 

- Liam, hur går det på inspelningarna för din nya film?

- Det går alldeles utmärkt.

- Du har ju blivit känd väldigt snabbt och du är alla unga tjejers dröm. Har du något du skulle vilja säga till dom.

- Ja, jag är väldigt lyckligt lottad. Och jag vill tacka alla där ute som stöttar mig genom allt. Jag vill också säga att man ska ta vara på det man har. Är man inte rädd om dom man älskar så förlorar man dom.

- Wow. Det var verkligen starkt sagt Liam. Tack.

- Jag måste säga att du är oförutsägbar och väldigt klurig.

- Ja. Skrattade jag.

- Nu ska du få reda ut något som är förvirrande för oss alla. Vi har hört så mycket om Ebba Heiler och Ellen Wilson. Vem är kärleken egentligen?

 

Det drog till innanför bröstet. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var ju Ellen.

 

- Jag kommer alltid bara ha en kärlek i mitt liv och det är Ellen.

- Så du bekräftar att ni är tillsammans?

- Nej, vi är inte tillsammans men jag älskar henne och utan henne är mycket helt meningslöst. Hon är en av dom stora anledningarna till att jag går upp och möter dagen. Jag vill inte leva utan henne.

- Oj, du låter väldigt kär!

 

"Ellens perspektiv"


Gud vad jag saknade honom. Han var verkligen underbar men jag var fortfarande chockad över att han kunde gör så. Kyssa Ebba. Det hade ju hänt tidigare också men nu när han inte hade mig träffade han inte henne heller. Jag älskade honom verkligen. Jag vill inte spendera mitt liv med någon annan. Bara honom. Även fast jag bara gick i 8an så visste jag att han. Han var för alltid. Jag kunde inte leva utan honom.

Nej, jag ville inte leva en sekund till utan honom.

Jag sprang ut ur dörren och mötte mamma i bilen precis utanför huset.

 

- Ellen, vart ska du?

- Jag ska till Liam! Mamma, jag vill inte vara utan honom längre.

 

Hon log så stort att jag trodde hon skulle spricka av glädje.

 

- Jag kör dig gumman.

 

När vi kom fram vågade jag inte gå ut ur bilen. Ville jag verkligen det här? Ja, det gjorde jag men vågade jag?

Nej, inte alls. Men jag ville våga och gör jag inte det här nu kommer jag aldrig våga något annat igen.

Jag knackade på dörren och Olivia öppnade.

 

- Ellen gumman! Hur mår du?

- Bra. Sa jag och log snett.

- Jag är så ledsen för allt. Alla här har varit så ledsna. Speciellt Sara. Hon har inte pratat med Liam sen vi fick reda på det.

- Är Liam här?

- Hans bil kommer där. Sa hon och pekade på bilen som kom inrullande upp bredvid mammas bil.

 

Han klev ur bilen och tog av sig solglasögonen som han faktiskt haft på intervjun. Hans ögon var helt röda. Vad hade hänt med honom. Han såg helt förstörd ut. Jag kunde knappt kolla på honom. Han var verkligen ledsen. Och det gjorde ont. Jag gick mot honom kollade in i hans ögon. Dom såg fortfarande lika ledsna ut.

 

- Ellen. Jag är så ledsen.

 

Jag tittade på honom och kände hur mina tårkanaler aktiverades. Det föll ett par tårar ner för mina kinder.

Jag gick fram till honom och ställde mig så när honom att jag kunde känna vilka tunga andetag han tog.

Tillslut log jag och kramade om honom.

 

- Jag älskar dig också. Jag vill inte leva utan dig. Viskade jag i hans öra.

 

Hans armar omfamnade mig ordentligt. Det var som om han tänkt stå så för alltid och aldrig släppa mig men på sätt och vis var det sant. Vi var gjorda för varandra.

 

Skönt att dom e sams. Jag ville verkligen inte att dom skulle bråka under en massa kapitel så det fick bli 1 :) Kommentera! <3

 

 

 

 

 

2011-03-23 @ 06:41:13 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 25

Efter gick vi upp till hennes rum. Klockan var redan halv 8 men jag tänkte inte på tiden. Våra blickar möttes när vi satt tätt intill varandra i hennes säng. Hon tittade in i mina ögon men hennes ögon rullade ner mot hennes läppar. Mina gjorde likadant. Våra ansikten var bara några centimeter från varandra. Efter någon sekund var våra läppar mot varandras. Tillslut låg jag över henne och vi kysstes. Det var då jag kom och tänka på Ellen. Jag reste mig upp snabbt.

- Jag är ledsen Ebba. Jag. Jag ringer dig ikväll. Sa jag och kysste henne på pannan innan jag sprang ut.


Hur kunde jag vara så dum!? Annorlunda! Det var ju Ellen som fick mig att känna mig annorlunda och speciell. Vad hade jag gjort. Jag kände mig så usel och kände att jag behövde berätta för Ellen. Och hur kunde jag säga så där till Ebba i slutet och kyssa henne på pannan. Jag skulle sagt att det var fel och gått. Jag hade gjort det värsta som jag kunde göra i mitt liv. Jag hade svikit Ellen.

 

Jag gick in genom dörren och gick direkt in på toaletten. Jag borstade tänderna och sköljde munnen. Jag kollade mig i spegeln men kunde knappt kolla på mig själv.

Det knep till i hjärtat när jag kom in till köket. Bordet var dukat med ljus, röda rosblad och allt annat. Ellen stod i köket och rörde runt i woken som stod på spisen. Min favorit. Thaimat.

Hon log när hon såg mig och jag vet inte om jag klarade av att le tillbaka.

 

- Din mamma hjälpte mig med maten.

- Ellen. Har du gjort allt det här?

- Nästan men som jag sa, din mamma gjorde mycket.

 

Hon skrattade och gick fram till mig. Hon kysste mig medan höll händerna runt om min nacke och lekte lite med mitt nackhår. Hon var så vacker. Jag älskade ju henne och inte Ebba. Jag kunde inte få ut det ur huvudet. Att jag hade gjort illa henne. När hon fick reda på det skulle hon bli krossad. Behöver hon verkligen veta tänkte jag. Jo, det behöver hon. Det är jag skyldig henne nu. Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv annars heller. Men först var jag tvungen att prata med Ebba.

Vi satte oss och åt. Jag försökte skratta med och som bra skådespelare funkade det men det var för tungt för att hon inte skulle märka. Jag kunde inte gömma det här.

 

- Liam, är det något? Sa hon och tog min hand.

- Nej, jag är bara lite trött. Det är allt.

 

Jag log mot henne och hon log lite snett tillbaka. Jag sov med henne tätt intill mig hela kvällen och njöt av varje sekund med henne nära mig. Jag kysste henne nästan inte alls. Det kändes fel mot henne efter det jag hade gjort. Jag kysste henne på hjässan lite då och då för att visa henne på något sätt att jag älskade henne.

 

*Morgon*


Jag hatade söndag morgnar. Speciellt den här. Jag skickade ett sms till Ebba att jag var påväg dit. Jag tog bilen. Och lämnade en lapp till Ellen.

 

"Jag är tillbaka snart, vi måste prata. Jag älskar dig över allt annat."


Jag lämnade lappen och åkte mot Ebba. Jag gick in i hennes hus och upp till hennes rum.

Hon tittade på mig och log lite. Jag kunde inte stå emot att le lite tillbaka. Vad gjorde jag. Sluta le tänkte jag men min hjärna lyssnade inte på mitt hjärta eller var det tvärtom? Jag visste ingenting. Tyckte jag om Ebba. Efter ett tag låg vi där tätt intill varandra och kysstes.

 

"Ellens perspektiv"


Jag vaknade och vred mig om lite i sängen. Jag var ensam. På Liams kudde låg en lapp. Jag läste den och blev lite orolig. Prata om vad? Vart var han hela tiden. Jag ringde Hanna av en reflex som jag alltid gjorde när jag hade problem. Jag frågade om hon visste vart Liam var?

 

- Hos Ebba kanske? Sa hon med en dryg röst.

- Va!? Varför skulle han vara där?

- Han var ju där igår i nästan 2 timmar.

- Men va? Vart bor hon nu igen?

- Vid Wilma.

 

Jag la på och var glad för att min bästa kompis var min personliga adressbok och uppdatering sida men det hann jag inte tänka på nu. Jag sprang dit. Vad höll jag på med egentligen? Han skulle inte vara där och jag skulle känna mig dum och löjlig i slutändan. Jag tog det lite lugnare och gick mot hennes hus.

När jag kom dit kollade jag runt lite. Vilket hus skulle det vara då? Jag tänkte precis vända innan jag såg Liams bil. Jag var tvungen att kolla in i bilen och visst var det hans bil.

 

"Liams perspektiv"


Jag kysste Ebba länge och om och om igen. Jag kände mig så dålig men jag kunde inte sluta. Det kändes som om jag ville det här men det var fel. Så fel.

Dörren öppnades till rummet och jag kollade in i dom blåa ögonen som plågandes forsade av tårar. Ellen.

 

Nästa kapitel kommer imorn. Kommentera!! <3 :)

Jag fick en fråga om hur många läsare jag har. Det är runt 15. Det är jätte kul med många läsare men det vore super kul med många mer så om ni tycker att min story är tillräckligt bra får ni gärna tipsa om den. Juste! Tack för suuper gulliga kommentarer på det senaste kapitlerna! :D

 

2011-03-22 @ 22:12:07 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 24

Han kysste mig och vi la oss i sängen. Jag somnade snabbt fast inte snabbare än han. Han var så trött. Jag däremot sov inte länge. Jag vaknade vid 3 på natten och kunde inte somna om. Jag gick upp och satte på datorn. Jag gick in på facebook och uppdaterade även en skvaller sida om Liam för att hänga med i alla lögner dom hittar på. Jag kände för ett gott skratt men jag måste säga att när jag såg bilderna på Ebba och Liam visste jag inte om jag skulle skratta åt det här skämtet eller gråta till vad som kanske var sanningen.

Vad var det mellan dom egentligen? Och varför umgås dom så mycket?



Jag skulle vaknat 1 nästa dag men jag hade en orolig känsla i magen så jag vaknade 10. Liam hade redan gått upp. Dom skulle filma idag. Jag gick ner till köket. Det var bara vi 2 där. Han stod och bredde mackor åt oss båda.

 

- God morgon älskling! Sovit gott?

- Inte jätte. Sa jag och gäspade. Dudå?

- Jätte bra nu när jag haft dig bredvid mig hela natten.

 

Han skrattade och kysste mig på hjässan.

Jag litade på Liam men det var det att han höll det hemligt. Jag tänkte se efter lite.

 

- Vad gjorde du igår då?

- Jag träffade William.

- Och Ebba?

 

Han tittade mot mig.

 

- Aa, Ebba var med.

- Okej.

 

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Nu verkade det verkligen som om jag bara inbillat mig. Han satte sig bredvid mig och tog tag i mina händer.

 

- Ellen, du behöver inte vara orolig. Det vet du väl?

- Ja, men jag är bara trött och ni har umgåtts rätt så mycket den sista tiden men förlåt. Jag blev bara så upprörd på något sätt.

- Gå upp och lägg dig sen så har vi mysig kväll.

- Juste, när kommer du hem?

- Jag börjar vid 11 och slutar vid 8 så det blir rätt så långt.

- Okej, skynda dig hem sen bara.

 

När han gick la jag mig igen men jag kunde inte sova. Det var något som bekymrade mig. Inte Ebba. Något annat. Som inte ens handlade om Liam. Det var om Erik.

Jag tog upp mobilen och skickade ett meddelande till honom.

 

"Hade du tänkt att hata mig föralltid?"


Mina naglar trippade på iphoneskalet i väntan på svar som jag fick 20 sekunder efter att jag skickat.

 

"Jag hatar inte dig."


"Kan vi ses?"


"Ellen jag vet inte om jag kan träffa dig mer."


Det knep till i magen och den där jobbiga känslan man kunde ha i hela kroppen kom tillbaka. Jag svarade inte. Det visste jag att jag inte behövde. Han skulle ju skicka en förklaring. Om det nu fanns en jag nöjde mig med.

 

"Det gör för ont att se dig med någon annan. Jag vill att vi ska vara med varandra men det funkar inte när du älskar Liam. Jag är ledsen. Det var aldrig meningen att det skulle bli så här. Förlåt."


Jag behövde verkligen Erik. Alltid. Han skulle inte få lämna mig så där. Vi skulle fixa det men just nu kändes allt omöjligt så jag la dom positiva tankarna åt sidan för att inte dränka dom i mina negativa som kom fram nu.


"Liams perspektiv"


Inspelningen slutade vid 6. Och det visste jag. Jag ljög för Ellen. Jag fattar inte varför. Det blir ju bara värre om hon inte vet att jag träffar Ebba. Jag tog mina saker och gick till pappa som ropade på mig.

 

- Ja?

- Jo Liam. Nu när det går bättre för dig att spela in så kan du ju ta bort dina grejer hemma hos mig.

 

Han log mot mig och gick. Hur hade han blivit så elak. Inte konstigt att mamma tröttnade. Han var en sådan underbar pappa innan. Det gjorde ont i hjärtat. Jag ville bara springa hem till Ellen men det var det. Ebba var så iskall att man inte kände något när man var med henne. Alla känslor fanns inte. Jag vågade inte prata med Ellen om det här. Jag visste att jag kunde men jag skämdes. Man kunde inte skämmas för Ebba. Det var enklare där men det var självklart inte hela anledningen till att jag var med henne. Jag hade kul. Jag kände mig annorlunda.

 

- Liam.

 

Ebba kastade sig i mina armar när jag kom in till henne.

 

- Hej Ebba. Sa jag och kramade om henne.

- Har du med dig badkläderna?

- Ja.

- Gå och byt om då!

 

Hon sprang till deras enorma inomhuspool och jag kollade på hur hon slängde av sig kläderna med sin bikini under. Jag granskade hennes kropp som var otroligt fin.

Jag gick och bytte om och hoppade inte i långt efter.

Hon kom simmande mot mig. Jag la automatiskt händerna runt hennes midja och drog henne försiktigt runt i vattnet medan hon hade händerna runt mig. Vi skrattade och kom så nära varandra som möjligt. Hon kysste mig runt halsen som jag var helt galen i lite då och då. Det kändes inte konstigt och Ellen poppade inte upp i mitt huvudet en ända gång.

Det jobbiga var att mitt hjärta dunkade snabbt hela tiden. Hade jag känslor för henne? Nej. Nej, det hade jag inte.

 

Efter gick vi upp till hennes rum. Klockan var redan halv 8 men jag tänkte inte på tiden. Våra blickar möttes när vi satt tätt intill varandra i hennes säng. Hon tittade in i mina ögon men hennes ögon rullade ner mot hennes läppar. Mina gjorde likadant. Våra ansikten var bara några centimeter från varandra. Efter någon sekund var våra läppar mot varandras. Tillslut låg jag över henne och vi kysstes. Det var då jag kom och tänka på Ellen. Jag reste mig upp snabbt.

 

- Jag är ledsen Ebba. Jag. Jag ringer dig ikväll. Sa jag och kysste henne på pannan innan jag sprang ut.

 

Så Liam har känslor för Ebba? Det får ni veta i nästa kapitel! Kommentera gärna! <3 :)



 

2011-03-22 @ 07:02:22 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 23

William var sen. Men det var inte allt. Han kom gående med Ebba som tydligen nu skulle vara med. Hon kramade om mig hårt och jag besvarade det. Det var kul att se henne men jag hatade att hon skulle vara på hela tiden. Hon var så falsk ibland och det märkte man verkligen.


Vi satte oss och åt lunch. Ebba beställde in en sallad. Utan kolhydrater och fett skulle det vara hade hon sagt.

 

- Man vill ju inte bli fet. Jag är så fet redan så jag måste gå ner i vikt.

- Nej, det behöver du inte Ebba. Sa jag när hon väntade på våra reaktioner.

 

Löjligt. Hon var mycket smalare än Ellen och Ellen hade en mycket finare kropp. Jag var så glad att inte Ellen var så. Hon var nöjd och stolt över sig själv även fast hon inte alltid visade det. Ebba däremot var osäker.

 

- Så Liam, hur går det med filmen?

- Jo det går bra. Vi började spela igår och jag har en väldigt rolig motspelare.

- Aa, Johanna Kaller va?

- Aa, hur visste du det? Skrattade jag.

- Eh, det står ju överallt typ! Sa hon drygt och kollade bort medan hon himlade med ögonen.

- Ja det är klart. Sa jag och log.

 

Vi skrattade nästan bara. William och Ebba skrattade åt allt vi sa men jag skrattade bara åt Ebba. Ja, det är lite elakt men hon kunde verkligen inte skratta. Hon var en tjej utan humor men hon försökte verkligen och det var det jag skrattade åt. Det gick ju inte särskilt bra.

 

"Ellens perspektiv"


När jag äntligen var klar var vi sena. Mamma var så nervös och stressad att jag blev arg. Ta det lugnt hade jag nästan skrikit till henne. Hur skulle det här se ut? Liams familj var helt lugn medan min mamma inte ens kunde prata. Jag la handen på pannan och förklarade för mamma än en gång hur bra det skulle gå.

När vi äntligen var påväg blev jag också nervös. Perfekt!

Vi gick in i bowling hallen och jag höll mammas arm för att få henne att sluta skaka.

Jag ville inte släppa henne. Inte förrän jag såg Liam iallafall. Jag släppte mamma och sprang fram till honom. Han kysste mig mjukt som han brukade göra och kramade om mig. Han tog mig i handen och gick fram till mamma som såg nervös ut men hon försökte behärska mig och det hjälpte.

 

- Hej Liam! Jag är Louise. Jag har hört så mycket om dig, det är jätte kul att äntligen få träffa dig.

- Desamma Lollo! Ellen har pratat jätte mycket om dig och att det skulle ta så lång tid innan vi fick träffas.

 

Jag älskade att Liam var så självsäker. Han gjorde verkligen gott intryck hos mamma. Kanske att jag måste gömma honom för att inte hon ska bli kär i honom? Nej, hon blev förälskad i någon annan. Liams mamma. Dom pratade hela kvällen och glömde nästan bort bowlingen. Men ingen av dom var särskilt bra ändå. Jag var lite chockad själv faktiskt. Liam hade 240 poäng vid kvällens slut, Jake hade 235, Jakes flickvän Rebecka hade 260 och Sara hade 255. Dom vuxnas poäng ville jag inte ens räkna. Helt uselt. Jag däremot hade 285 poäng. Hur kunde jag vara så duktig?

 

- Du har det i dig Ellen! Sa Liam när han kysste mig och sa att jag fick mitt pris senare ikväll.

 

Jag viskade att jag knappt kunde vänta till honom.

Vi gick hem till dom efter. Jake och Rebecka gick upp till Jake medans föräldrarna satt och kvällsfikade där nere. Jag gick in till Sara och sa till Liam att vi fick "ses" senare. Han verkade gilla att jag och Sara var nära.

Jag och Sara pratade om allt möjligt. Vi pratade om Hanna och om mig och Liam. Vi pratade bara om mig. Jag kom på det efter ett tag och började fråga henne.

 

- Hur är det för dig i skolan då?

- Bra.

- Det är lite jobbigt faktiskt för folk man inte ens kände innan älskar en plötsligt. Men du måste ju hantera det bra som är van vid Liam. Sa jag och flinade.

- Faktiskt så gör ingen så.

- Inte? Jag vill börja i din skola! Sa jag och skrattade.

 

Jag såg på henne att något var fel. Hon såg nere ut. Jag la ifrån mig min Ben & Jerry glass och satte mig i sängen bredvid henne.

 

- Sara, vad är det?

 

Hennes tårar började rinna försiktigt ner för hennes kinder. Jag hörde först inte vad hon sa men hennes snyftningar gick över och hon tog ett par djupa andetag innan hon berättade om.

 

- Jag har inga vänner. Alla älskar Liam och utnyttjar mig för det. Jag vill inte bli utnyttjad så jag har skitit i dom och varit med mina äkta vänner men sen började dom också. Jag hatar att Liam är känd även fast jag är så stolt över honom och så glad för hans skull men med mig? Jag fattar inte hur folk kan göra så.

 

Jag blev så arg. Hur kunde folk. Liam var lika mycket människa som Sara!

 

- Gumman!

- Förlåt Ellen men.

- Du behöver inte säga förlåt. Jag finns här för dig. Vi är ju systrar nu.

 

Hon skrattade. Det här var perfekt. Jag älskar Sara. Hon var en sådan underbar person som man ville ha runt sig hela livet. Vi var i samma ålder och bodde praktiskt taget under samma tak. Vi skrattade rejält den kvällen. Mamma kom in och avbröt efter ett tag och vi sa hejdå. Efter det gick jag in till Liam.

 

- Hej älskling. Sa jag och kramade om honom bakifrån när han satt på stolen vid skrivbordet.

- Hej gorgeous!

 

Han kysste mig och vi la oss i sängen. Jag somnade snabbt fast inte snabbare än han. Han var så trött. Jag däremot sov inte länge. Jag vaknade vid 3 på natten och kunde inte somna om. Jag gick upp och satte på datorn. Jag gick in på facebook och uppdaterade även en skvaller sida om Liam för att hänga med i alla lögner dom hittar på. Jag kände för ett gott skratt men jag måste säga att när jag såg bilderna på Ebba och Liam visste jag inte om jag skulle skratta åt det här skämtet eller gråta till vad som kanske var sanningen.

 

Vad var det mellan dom egentligen? Och varför umgås dom så mycket?

 

Har inte fått några kommentarer på 5 kapitel... :( vore kul med lite respons :) <3 Kommentera!

 

2011-03-21 @ 21:30:40 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

She will be loved-Kapitel 22

- Är du säker på det här?

Jag ville inte göra något som hon skulle ångra men hon verkade säker och bekräftade det för mig.

Våra tungor lekte med varandra och jag stönade till när hennes hand gled vid mitt innerlår.

Hon var verkligen rätt person. Det kändes helt fantastiskt bara att det var hon som låg där. Det blev perfekt.


Ellen somnade före mig. Jag låg och höll om henne. Jag hörde Mamma och Karl komma in genom dörren där nere. Jag kollade på klockan. 14:47. Dom tittade in och jag sa hej så tyst jag kunde även fast Ellen inte var någon lätt väckt person. Men hon var det viktigaste och jag ville inte väcka henne. Hon andades tungt och rörde på sig ganska mycket. Jag tog bort hårslingorna som hamnade i hennes ansikte och skrattade stolt när jag såg hur hon egentligen sov. Hon var naturlig. Hon var äkta. Och jag älskar henne.

 

*Fredag morgon*


Ellen hade sovit här i flera dagar och jag älskade det. Men jag kände att hon var nere ofta och det var helt klart något som bekymrade henne. Hon sa att allt var bra men nej, det var det inte. Det visste jag. Men jag litar på att hon hanterar det. Om hon inte skulle kunnat det hade hon berättat för mig. Så jag behövde bara låta henne vara ifred. Ikväll var det fredag och vi skulle ut och bowla med familjen. Ellens mamma skulle med också så våra mammor fick lära känna varandra. Sara var helt exalterad om det eftersom hon älskade bowling. Speciellt på disco kvällar. Ellen var glad för att vi gjorde något tillsammans men hon var igång om att hon inte kunde spela bowling. Jag trodde inte på det. Hon sa att hon var jätte duktig när hon var yngre men sen gick det ur. Jag tror inte att det kan gå ur. Man har det i sig och det hade Ellen.

Idag var jag ledig. Ellen skulle till skolan idag och efter det träffa någon kompis. Vi skulle inte ses förrän 6 då vi skulle äta och efter det bowla. Jag ringde upp William och bestämde att vi skulle ses vid en pizza bar.

 

"Ellens perspektiv"


Jag hade inte träffat Erik på flera dagar. Idag skulle jag äntligen till skolan. Jag hade längtat så mycket. Jag bestämde mig för att prata med honom men ställde inte in mig på något eftersom jag hur lätt som helst kunde fega ur. Det var inte jätte svårt heller i min situation. Jag sa till Liam att jag skulle träffa en kompis. Det skulle jag inte. Eller om nu Erik vill träffa mig och om jag vågar så vill jag vara med honom men jag vet inte.

 

- Ellen, du är här! Jag har saknat dig jätte mycket.

- Jag har saknat dig med Hanna!

 

Jag kände att jag kunde hantera att folk kommer stirra. Jag skulle inte bry mig om det. Liam var en riktig kändis nu. Tjejer i skolan som jag inte ens kände, som jag aldrig sett förut gick fram och frågade om jag kunde fixa Liams autograf, om dom kunde få träffa honom. Till och med frågade dom om min autograf. Jag svarade på någon enkel fråga och ska se vad jag ska göra.

Om det fortsätter så här kan jag ju bara börja ta betalt för att få prata med mig och få in lite extra pengar.

 

Erik tittade inte på mig i skolan. Även fast jag tittade på honom och han märkte det vände han inte ens huvudet. Hans ögon rullade inte ens mot mig. Dom var inte i närheten av mig. Varför skulle det bli så här. Jag hade ont i magen konstant på grund av det här. Släpp det Ellen. Sa jag för mig själv varje gång jag såg honom men det gick inte. Jag satt kvar efter sista lektionen och kollade bort mot Eriks plats. Hans anteckningsbok låg kvar på bordet. Perfekt. Jag tog den och gick mot dörren. Jag gick snabbt och kollade ner i golvet. I dörröppningen kom Erik som gjorde samma sak. Tittade ner i marken och gick snabbt. Vi krockade i dörröppningen och äntligen hade vi ögonkontakt. Det höll kvar men varade ändå inte länge. Jag stack fram handen med hans bok i.

 

- Jag har din bok. Sa jag och log lite.

- Se dig för.

 

Han gick där ifrån. Det var 3 ord men dom borrades ändå ner i hjärtat. Han var verkligen ledsen och det var mitt fel. Jag stod och kramade om mina böcker och tårarna låg som en suddig och smutsig lins över mina ögon. Dom var kom. En för en. Jag gick hem till mig direkt efter att skolan slutat. Jag la mig i sängen och kände hur mycket jag saknat den. Jag kramade om kudden och tårarna bara kom. En massa. Min mascara var bara under mina ögon nu. Mamma kom in i rummet. Hon kramade om mig och gud vad jag älskade henne. Jag skulle inte klara mig utan henne.

 

- Älskling! Vad är det som har hänt? Skulle inte vi ses senare?

 

Jag berättade allt. Eller ja, så mycket jag klarade av att säga.

 

- Hjärtat. Vet du vad? Du har inte gjort något fel! Hör du det. Okej, Erik sa vad han kände och det var bra. Men han visste hur du kände och han var beredd på det. Du sa sanningen och det var allt du kunde. Han har ingen rätt att vara sur på dig. Han kommer fatta det och komma till dig så låt honom vara ett tag.

 

"Liams perspektiv"

 

William var sen. Men det var inte allt. Han kom gående med Ebba som tydligen nu skulle vara med. Hon kramade om mig hårt och jag besvarade det. Det var kul att se henne men jag hatade att hon skulle vara på hela tiden. Hon var så falsk ibland och det märkte man verkligen.

 

Vad som händer med Ebba och bowlingen får ni veta ikväll :) <3 Kommentera!

2011-03-21 @ 07:44:24 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0