OnlyStorysByMe

Han tog av sig skorna i hallen och hängde jackan på stolen han satte sig på i köket.

Jag tvekade men satt mig på kanten av bordet och började riva sönder mina naglar.

Han frågade hur jag mådde men ingen öppnade munnen för att ta upp anledningen till att han var här.

Han frågade hur jag hade det som om han faktiskt brydde sig. Jag hade ingen lust att svara. Jag svarade på frågor som inte betydde något. Vad gjorde han här?

- Hur är det med Ellen? Hon bor här?

- Hon har bott här i 3 månader.

- Jaha. Vart är hon nu?

- Hon har skolavslutning.

- Hur är det med er två?

- Pappa, vad gör du egentligen här?

Nu kollade jag in i hans ögon. Han såg nervös ut och jag märkte själv att det inte var något jag skulle sagt men han tog inte upp det. Jag var tvungen.

- Jag ville träffa dig. Och så tänkte jag kolla lite hur det var med huset. Jag har faktiskt köpt det här huset från början.

- Kom bara till saken. Varför är du egentligen här?

- Jag vet att jag har sabbat det mellan oss men jag har funderat länge och jag vill bli din pappa igen.

- Du är min pappa.

- Jag vill ta min pappa roll igen.

- Det är väl lite sent, tycker du inte? Efter 10 år vill du lära känna mig. Jag vet ingenting om dig. Vi har en arbetsrelation, inget mer. Jag vet hur du jobbar men det lilla jag kommer ihåg från att jag jag var 5 år försvinner snart.

- Det är därför jag vill spendera mer tid med dig.

- Lyssna pappa, jag vill inte säga det här men jag måste. Karl tog över din roll och han har haft den i snart 10 år. Han är mer som min pappa än du. Han har alltid funnits där för mig precis som om han vore min riktiga pappa. Bara för att du är min riktiga pappa så tänker jag inte ge över rollen till dig.

- Jag ber inte om det. Jag har gjort bort mig, riktigt ordentligt, det vet jag men jag ber bara om en chans att få en plats i ditt liv.

.

Jag visste inte vad jag skulle säga längre. Alltid hade jag haft en hård yta mot honom och övertalat mig själv om att jag inte behövde honom och att man inte kunde sakna någon som honom. Jag hade så länge försökt ljuga för mig själv och jag hade själv trott på det. Att jag inte saknade honom. Men det gjorde jag. Någonstans inne i mig fanns känslorna. Känslorna som bara väntade på att komma ut. En känsla av saknad. Jag saknade honom.

- Du har en plats i mitt liv. Pappa.

Hans ansikte lyste upp. Ingen av oss visste vad vi skulle göra. Han la handen på min rygg.

Dörren som öppnades bröt stämningen och vi gick ut i hallen.

Ellen stod där helt genomblöt men hon hade ett enormt leende på läpparna och hennes ögon lös när hon fick se mig. Precis som mina när jag såg henne. Hennes leende gick inte ner när hon såg pappa, tvärtom, det blev bara större. Hon hade inte sagt det men jag visste att hon ville att jag och min pappa skulle få en chans till.

- Hej Charlie.

.