OnlyStorysByMe

Jag hörde Olivias röst nerifrån. Mamma hörde jag inte, hon hade alltså en betydligt tystare röst än Olivia.

Det verkade inte gå särskilt bra heller eftersom Olivias argument fortsatte.

Jag tänkte på det här som slutet. Slutet på Liam och mig, det var allt jag tänkt på men det var mer än så. Hanna och alla mina vänner var här såklart men det här var också platsen jag bott på hela mitt liv. Det var här alla minnen fanns och det var här jag var trygg. Och huset, i det här huset levde det sista som fanns kvar av pappa. Skulle vi flytta så skulle jag aldrig kunna få nya minnen med honom. Han skulle försvinna.

- Det kommer inte gå att skilja på dom.

- Dom kan fortfarande ses.

- Louise, ni kommer flytta flera timmar bort.

- Vi måste flytta.

Hon gav sig inte. Jag förstod henne och jag såg hur hon plågades för att behöva skilja på Ellen och Liam.

Jag tror inte att deras relation kan klara det här. Det var för långt bort. Om inte Liam flyttade med eller om Ellen stannade, det var det ända alternativen. Utan dom lösningarna skulle dom inte klara det här.

.

Allra helst ville jag stanna. Mitt andra alternativ var att ta med mig Ellen, men det skulle jag inte klara, inte Ellen heller. Jag gav mig inte i hopp på att Ellen och Liam skulle klara det här. Det var ingen risk jag ville ta och det skulle jag inte om inte Ellen sa att det var okej. Dom orden lär jag aldrig få höra men jag hoppades.

Jag visste ingenting. Hur skulle jag göra? Hur skulle Ellen klara det här? Skulle hon någonsin prata med mig igen om jag gjorde det här?

Den ända saken jag visste var att jag var tvungen att flytta. Inte Ellen men jag måste flytta.

.

Hon var varm om kinderna. Jag kunde inte se dom eftersom hon låg med ryggen intill mig men jag visste att dom var alldeles rödflammiga. För ett tag sen var jag säker på att Louise skulle ge sig, jag sa hela tiden till Ellen att det skulle fixa sig men det vågade jag inte säga nu. Jag var osäker. Varje gång hon öppnade munnen för att säga något höll jag bara om henne hårdare och tog bort hårslingan som om och om igen föll över hennes ansikte.

Vad kunde jag säga? Att vi fick se vad som händer eller att jag inte var säker på om vi skulle klara oss, det var sanningen. Jag vågade inte visa det men om jag sagt det hade hon blivit lika orolig och rädd som jag var just nu.

- Vad kommer hända tror du?

Jag vågade inte svara. Jag kysste henne på den lilla platsen av hennes kind som jag nådde och höll om henne hårdare. Jag viskade att jag inte visste i hopp på att hon inte skulle höra, vilket hon gjorde ändå, hon suckade och hennes röst blev darrigare.

.

- Det här funkar inte Louise.

- Jag vet.

- Det måste finnas en annan lösning. Dom kan inte bli utsatta för det här.

- Du bryr dig verkligen.

- Ja. Både du och jag skulle aldrig kunna se dom krossade.

- Okej, vi gör så här...

.

Mina tankar vara så långt ner som dom kunde komma.

Liams också. Han vågade inte visa det men jag visste att hans glädje satt någonstans där bara orden att jag fick stanna kunde ta fram den.

Mamma kom in i rummet med en glad ledsen min. Jag kunde inte läsa av den. Olivias var omöjlig att inte kunna läsa av, hennes leende var större än någonsin. Det fick både mig och Liam att inte kunna stå emot att göra samma sak. Olivia höll om mamma, jag och Liam satte oss upp när mamma öppnade munnen för att säga något som både sårade och gav glädjen jag och Liam behövde.

- Jag flyttar men Ellen gumman, du ska flytta hem till Olivia och Liam.

Jag kunde knappt ta in orden. Det var svårt att få in dom innan Olivia öppnade munnen.

- Nu ska vi bara skaffa en större säng till dig Liam. Eller till er.

.