OnlyStorysByMe

Jag förstod Ellen, hur ledsen hon var. Jag kände mig också nere men vi skulle inte flytta ifrån varandra, ingen av oss skulle tillåta det, vi får fixa det på ett annat sätt eftersom jag förstod Louise också.

Hon behövde jobbet och hon skulle ta det också.

Jag hann inte tänka så mycket på om hon faktiskt kunde lyckas ta med sig Ellen.

Allt jag tänkte på nu var vart Ellen var.

.

Meddelanden och missade samtal kom upp på skärmen när jag satte på mobilen som hade 6 % kvar av batteriet. Den skulle dö snart och det var för kallt för att gå hem den långa vägen jag sprungit.

Alla visste nu. Om flytten.

Jag slog in Liams nummer och bad honom hämta upp mig. Jag var lite osäker på vart jag var men när jag tog en ordentlig titt omkring mig blev jag rätt så fascinerad av hur långt bort jag hade kommit.

Det gick snabbare för Liam och Olivia att köra hit med bilen än vad det gjorde att springa med mina nu kalla, trötta och domnande ben.

Liam satt i baksätet och jag satte mig bredvid.

Han la armarna om mig.

- Hur mår du?

- Jag kommer behöva flytta.

- Nej, vi hittar en lösning ska du se.

- Nej, inte den här gången. Hon behövde verkligen jobbet och nu kan inte ens jag hindra henne.

Han kysste mig på pannan som ett svar med orden "Jag vet inte vad jag mer ska säga, du har rätt".

Liam försökte nå min mun men Olivia avbröt.

- Jag ska prata med din mamma. Hon och jag kan säkert komma på något. Ingen av oss vill ju sära på er.

- Jag vet men jag tror inte att hon kommer ändra sig.

- Är hon hemma?

- Ja, det borde hon vara.

- Då åker vi dit alla tre nu.

Jag älskade Olivia. Hon hjälpte mig alltid och hon verkade inte ge sig i det här.

.

.

Vi körde upp på uppfarten vid huset. Närheten av mammas bil och hela husets närvaro gav mig ingen större bra känsla. Jag skulle flytta, det kändes som det.

Vi öppnade dörren och gick in till köket där mamma satt. Ingen av oss hängde av oss ytterkläderna, vi satte oss vid bordet där mamma satt.

- Louise.

Olivia tog hennes hand.

- Jag orkar inte. Jag kan inte ha kvar det här huset, försörja Ellen och samtidigt jobba halva dygnet.

- Vi hjälper dig.

- Nej, jag kan inte låta er hjälpa mig i det här. Det är för mycket. Ellen, vi måste flytta.

Hennes blick vändes mot mig och sen mot hallen. Jag vände mig om och fick syn på väskorna.

- Vi åker imorn.

- Va!? Hur kan du! Jag har min pojkvän här, min bästa vän! Hela min familj! Alla jag bryr mig om och älskar finns här! Hur kan du ta mig härifrån!

Jag sprang upp mot mitt rum med Liam i hälarna på mig. Jag slet upp dörren till mitt rum och föll nästan ihop när jag såg vad hon hade gjort.

Mina väskor med alla mina kläder låg packade på govlet. Mitt skrivbord var tomt, mina skåp var tomma och min säng var tom. Jag la handen på magen för att ta igen andan lite och när Liam kom bakom mig gick jag fram till väskorna och satte mig framför dom. Jag slet upp dom och rev gråtandes ur alla kläder.

Liam kramade mig bakifrån och tog ner mina händer. Han hjälpte mig upp i sängen och la sig bakom mig.

Han höll om mig, omfamnade mig tills jag gråtandes somnade.

.