She will be loved-Kapitel 53
Jag satte mig och hon tittade upp med samma blick som hon hade när hon berättade om pappa, fanns det något som kunde vara lika farligt. Något som hon visste skulle förstöra mig, igen.
- Vi ska flytta.
I månader ville jag inget annat än att komma tillbaka till verkligheten, nu var verkligheten det jag hatade mest, det jag ville komma ifrån som mest. Hon tänkte att jag skulle åka ifrån Liam. Flytta från Hanna, Erik, Marcus, Sara och alla andra. Flytta härifrån.
- Va! Vart, när? Vi kan inte flytta!
- Jag har fått ett bra jobb med bra betalt och du kan börja i skolan där.
- Vad är det för fel på ditt nuvarande jobb? Vi klarar oss ju bra.
- Det är ett uselt jobb och jag orkar inte. Med det nya jobbet kan jag jobba dubbelt så lite och ändå få lika bra betalt. - Vart är det vi ska flytta då?
- Chicago.
- Aldrig. Det är flera timmar härifrån! Aldrig att jag flyttar flera timmar från alla jag älskar.
- Ellen.
- Hur kan du bara lämna allt det här? Och hur kan du ta mig ifrån personen jag älskar.
- Jag har inte mycket till ett val?
- Man har alltid val.
Jag sprang bort från köket, struntade i mina saker och slängde igen dörren efter mig. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen men bort visste jag.
Jag skulle aldrig flytta härifrån.
Känslan av hat och ilska virvlade runt i hela min kropp, tankarna om hur det skulle bli om jag flyttade fanns inte, alla tankar var riktade mot mamma. Hur kunde hon göra så här, hur skulle hon kunna ta bort mig från den ända personen jag aldrig skulle kunna leva utan. All min ilska var riktad mot henne.
.
"Louises perspektiv (Ellens mamma)"
Jag ringde upp Ellen från hemtelefonen. Jag satte handen på pannan och suckade när jag kom till hennes telefonsvarare. Jag gick till kylskåpet för att slå in Liams nummer som stod på en uppsatt post-it lapp.
- Hallå?
- Hej Liam. Det är Louise här.
- Hej Louise. Hur är det med dig?
Jag antog att Ellen inte hade berättat än.
- Det är bra. Jag tänkte bara höra om jag kunde få byta några ord med Ellen? Hennes mobil är avstängd.
- Hon är inte här.
- Är hon inte hos dig?
- Nej, jag trodde hon fortfarande var hos dig.
- Nej, hon gick för 40 minuter sen.
- Har det hänt något?
Jag berättade, allt. Han sa inget men jag hörde hur sprucken han var. Skulle jag verkligen splittra på min egen dotter och hennes själsfrände.
Han stressade för att lägga på så han kunde springa ut och leta efter henne. Det gjorde han. Jag visste att hon inte ville att jag skulle hitta henne men jag kunde inte låta bli att leta. Hon var min dotter.
.
Lite kort inlägg kanske. Och dålig uppdatering som senaste dagarna. Ledsen hörni.
Tack för gulliga kommentarer på kapitel 52 föresten. Älskar kommentarer, fortsätt att kommentera och super gulligt om ni tipsar om bloggen! :)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Skit bra!!!!!!!!! Nästa! :)))) <3
Trackback
