OnlyStorysByMe

Orden spelades upp i mitt huvud.

Hela min kropp var i chocktillstånd. Jag visste inte vad jag skulle göra av paniken. Jag vill bara sopa den under mattan och springa härifrån i hoppet o att dom inte följde efter mig. Det kändes jobbigt att inte ha någon annan här. Som kände Ellen. Jag hade ringt mamma och hon skulle sätta sig och Ellens mamma på det första planet ner hit.

Mamma sa åt mig att ringa pappa och även fast jag tvekade på det så ringde jag. Han var en värdelös pappa men han var ingen idiot så han var på väg hit.

Jag hade inte fått gå in till Ellen än. Dom hade opererat henne och hon vilade upp sig nu så om några timmar skulle jag få gå in. Jag hade inte blivit uppdaterad heller så jag visste i stort sett ingenting.

Jag stor grät inte men tårarna rann ner för kinderna hela tiden. Det bara rann och slutade inte.

Pappa kom in i väntrummet utanför hennes rum där jag satt. Han gick fram och satte sig bredvid mig. Jag sa ingenting och inte han heller. Han la sin hand på min axel. Det var allt.

Det var tyst tills en sjuksköterska kom ut ur hennes rum.

Hon gick fram till oss och jag torkade mina tårar. Pappa såg det, jag hatade att visa svaghet för honom men i det här fallet brydde jag mig inte ett skit.

- Får man ingen uppdatering här? Vi har suttit och väntat i flera timmar på att någon ska säga vad som pågår!

- Vi är ledsna Charlie men.

- Hur mår hon? Avbröt jag henne och både hon och pappa tittade in i mina svullna, röda ögon.

- Hon har gått i övertid.

- Vad menar du med det.

- Normalt hade hon vaknat nu men det kan ta längre tid med inre blödningar. Det behöver inte vara något farligt men allt vi kan göra nu är att vänta.

Allt hopp jag hade höll på att försvinna. Det var nästan borta men jag försökte det hårdaste jag kunde för att hålla i alla fall något av det kvar.

Vad skulle jag säga till hennes mamma? Och vad hade hänt egentligen?

- Hon klarar dig nog ska du se?

Pappa la armen om mig. Jag ville bara skrika åt honom att ta bort den men jag hade inte kraften att skrika åt någon, istället rykte jag mig åt sidan och gick därifrån utan att kolla på honom. Jag gick in på toaletten och ställde mig framför spegeln. Jag lutade mig mot handfatet och tittade in i mina plägande röda fortfarande svullna ögon. Jag såg förstörd ut och det var så här jag skulle se ut fast värre om Ellen inte klarade sig. Inombords skulle jag känna mig tusen gånger värre. Jag skulle inte känna något alls. Hon har mitt hjärta och alla mina känslor. Försvinner hon, försvinner dom.

.

Jag ville gå. Vad gjorde jag här egentligen? Varför skulle jag vara här, Liam ville inte ha mig här.

Visst jag önskade att dom inte skulle vara tillsammans men just nu var min högsta önskan att hon skulle klara sig. Men bara för att jag skulle få gå. Det var tuffa tankar men det var mina.

- Charlie!

Jag tittade upp och såg Olivias skräckslagna ögon. En annan kvinna sprang in till Ellens rum. Jag antar att man fick gå in nu. Olivia stod 10 meter framför mig med handen för munnen.

- Mamma!

Liam sprang emot henne och hon kramade om honom.

Hon höll om honom och även fast han var längre och större än henne nu så omfamnade hon honom på något sätt. Hennes bruna fortfarande långa hår hölls hårt av Liams händer. Hon blundade och var fortfarande lika vacker.

Jag var glad att hon fanns för Liam. Jag ville vara som hon, en bra förälder men det var försent nu. Kunde jag spela tillbaka tiden och fortfarande veta vad jag vet nu skulle jag aldrig lämnat Olivia och speciellt inte Liam.

I början var det svårt att glömma men allt efter att åren gick slutade jag bry mig. Det kändes hårt att tänka men jag visste inget om mitt egna barn längre och jag brydde mig inte. Jag tänker på honom varje dag men inte som min son utan som en skådespelare. Jag var inte speciellt stolt över honom. Det var som att jag skulle vara stolt över alla mina begåvade anställda.

Nu när jag såg Liam och Olivia tillsammans ville jag vara en pappa igen.

.

Jag klev in genom dörren till Ellen. Hon låg med en sådan där slang i näsan. Hon hade ett stort skrubbsår på pannan. Det gjorde så ont att se henne. Louise (Ellens mamma) satt bredvid med tårar på hennes kinder men inga i ögonen, hon grät inte längre. Mamma gick fram och kramade om henne. Jag tog Ellens hand och kysste den.

- Älskling, jag är så ledsen.

Jag hoppades på allt i världen att hon skulle höra det jag sa.

- Jag är så ledsen för det här. Men snälla Ellen du måste vakna upp. Du är stark och du kan det. Du klarar det så gör det nu. Vi behöver dig här och du är inte redo att lämna det här än. Jag älskar dig så mycket och jag skulle göra vad som helst för dig. Jag skulle byta ut oss. Jag vill bara att du lever. Jag kommer inte överleva utan dig. Allt jag har är hos dig och försvinner du, försvinner det. Du måste överleva.

Tårarna rann ner för kinderna och jag höll fortfarande hennes hand i båda mina. Jag la huvudet på sängen och då grät jag. Jag hade en panik känsla i kroppen och jag ville bara rymma från mig själv. Det kändes som jag inte hade någonstans att gå. Jag var instängd i ett lite rum och jag kunde knappt röra mig. Min andning blev tyngre, det var som att det inte fick plats någon luft i mina lungor. Som att luften i det lilla rummet försvann. Jag ville skrika men jag hade ingen kraft alls. Knappt för att andas.

.

Efter några timmar låg Louise och sov i en stol, jag kramade fortfarande om Liam som hade somnat med huvudet på Ellens säng. Ellen däremot hade inte ändrats någon. Hon låg kvar i samma position, samma läge, allt.

Jag gick ut för att se om Charlie var kvar vilket jag förväntade mig men nej, han var fortfarande där.

Jag satte mig bredvid honom.

- Hur mår hon?

- Samma som för 5 timmar sen.

- Hur mår Liam?

Jag hörde hur han tvekade när han frågade.

- Han är förstörd. Det jobbiga är att han verkligen visste att det skulle bli dom. Föralltid.

- Men så skulle det aldrig bli ändå.

- Jo.

Nu grät jag också.

- Jo, det skulle det. Han har aldrig varit lyckligare än med henne. Man bara ser på honom att hon lyser upp varenda sekund av hans liv. Han höll på att bryta ihop förut, sen träffade han henne och hon hjälpte honom upp igen. Jag är rädd att han inte kommer klara det här om hon inte klarar sig.

- Olivia. Han har oss.

- Han har mig menar du?

- Jag vet att jag inte har varit någon bra pappa men jag kan ändra på det.

- Du tror inte att det är lite försent nu eller? Tror du verkligen att Liam fortfarande väntar på att du ska ställa upp för honom!? När han var liten blev han överlycklig så fort du ringde vilket var en gång i månaden. Han litar inte på att du är en bra pappa. Han berättade inte för dig om Ellen förrän efter en månad och den ända anledningen till att han berättade det var för att jag sa att han kunde förlora Ellen om hon skulle behöva hålla allt hemligt för alla. Han ser inte dig som sin pappa, utan som sin chef. Så Charlie, det är försent att bli pappa när man har skitit i det dom senaste 10 åren.

- Olivia, jag lovar att jag kan bättra mig.

- Nej Charlie. Karl är Liams pappa nu.

Jag ställde mig upp och gick. Varenda ord jag sa var hårda och okänsliga mot Charlie men dom var sanna.