OnlyStorysByMe

Vi tittade ut över Paris och det var verkligen en kärleksstad. Det var mulet men det gjorde på något sätt dagen perfekt. Det skulle säkert regna ikväll men än en gång så skulle det göra kvällen perfekt.

Liam tog min hand och jag log så mycket att jag inte vågade kolla på honom.

Han vände mig mot honom och höll i båda mina händer.

- Jag ville ju prata med dig.

- Ja?

Jag besvarade hans stora leende med ett ännu större tillbaka.

Han andades några andetag och såg så lycklig ut. Jag blev lika lycklig när han höll lite hårdare om mina händer och smekte dom lite med tummarna.

- Jag vill leva med dig resten av livet. Jag vet att vi har varit tillsammans i 2 månader men Ellen, jag har en bild av min framtid och du är med i den bilden. Jag älskar dig och att få vara med dig så länge jag lever är det finaste jag skulle kunna få.

Helt ärligt, jag tror jag grät. Jag kände precis samma sak och jag hoppades att han fattade det när jag höll om honom på det bästa sättet jag kunde och kysste honom.

- Juste, min mamma vill gärna att du och din mamma kommer och firar jul med oss.

Mina ögon lyste upp.

Var jag den lyckligaste tjejen på jorden?

Varför hade han valt just mig?

Nu föll tårarna ner för kinderna.

- Vem skulle vi annars fira med!

Han kramade om mig och frågade vad det var, han såg att det var glädje tårar och skrattade därför när han frågade.

- Jag förstår bara inte varför du valt mig!? Mig som den lyckligaste tjejen på jorden.

- För att du gör mig till den lyckligaste killen på jorden.

.

Nu var det bara en vecka kvar här i Frankrike. Det hade varit soligt hela veckan men nu var det mulet igen och det hade småregnat hela dagen. Det var jullov om 4 veckor och jag hade tjatat på mamma hela den här veckan om att fira jul med Liams familj och äntligen hade hon gått med på det. Jag hörde hur glad hon blev när jag först berättade det men hon är som hon är, ingen ja sägare i första taget. I alla fall inte till mig.

Ikväll skulle vi ut och fira varandra. Antar att vi hittade på det för att fira att vi var tillsammans. Att vi hade en sådan tur att hitta varandra. Att hitta kärlek.

Liam skulle jobba under dagen och fixa några små grejer dom missat under inspelningen. Kanske några effekter? Jag visste inte riktigt.

Jag skulle ta det lugnt och bara göra mig iordning.

Hanna hade ringt hela dagen men jag hade inte haft något behov av att svara så jag planerade att ringa henne påväg till restaurangen där jag och Liam skulle mötas så jag slapp gå själv. Eller utan att prata med någon om man ska säga så.

.

Jag vaknade av mobilens vibrationer och såg att det var mamma. Jag kollade på klockan och när jag såg hur mycket den var sket jag i att svara. Jag skulle vara där om 40 minuter och det tog minst en kvart att gå dit. Som tur var hade jag redan duschat så nu skulle jag bara välja ett bra klädval och sminka mig. Det tog ett tag som det alltid gjorde för mig så jag messa Liam.

.

När jag äntligen kom ut genom dörren ringde jag Hanna. Vi pratade länge och jag berättade allt om Erik. Hon blev inte alls förvånad och sa att hon redan visste att han gillat mig. Jag blev nästan lite sur måste jag medge men jag sket i det. Jag la på och tittade ner i marken. Jag småskrattade medan jag gick och såg mig inte alls för.

Jag ramlade nästan till när jag gick in i två killar vid den lilla gränden runt hörnet om restaurangen.

- Oj, förlåt. Skrattade jag lite och log mot dom.

- Vafan! Se dig för!

- Men ursäkta! Vafan är ditt problem. Sa jag.

Jag fortsatte gå. Vilka jävla idioter.

En arm lades på min axel vände mig hårt om.

Dom två killarna puttade in mig mot tegelväggen till det fula mörka huset och jag slog i huvudet.

- Vi tycker inte att man beter dig så där!

- Men vad fan gör ni? Släpp mig!

- Pratar man verkligen så där till folk?

- Men släpp mig! Seriöst det är fan inte kul!

Dom tittade på varandra och tryckte upp mig ännu hårdare mot väggen. En av killarna boxade mig inte i magen utan han klappade till den, hårt. Jag tappade nästan andan och det gjorde ont. Nu kände jag hur rädd jag började bli. En av killarna började ta på mig och jag skrek högt. Den andra tog handen över min mun och dom skrattade. Jag tog i så hårt när jag skrek så det hördes ändå. En av killarna slog till mig igen. Hårt med näven den här gången.

Det hela slutade med att jag låg på marken. I regnet som hade börjat spöa ner. Jag kunde inte röra mig. Jag hade ont överallt. Efter ett tag blev allt svart.

.

Jag ringde på Ellens mobil igen. Inget svar. Jag hade ringt säkert 15 gånger. Hon var 35 minuter sen nu. Vad hade hänt? Jag började bli orolig. Jag ringde hotellet, dom kollade igenom rummet men hon var inte där heller.

Paniken i kroppen steg.

Jag ringde henne igen.

Den här gången fick jag svar.

- Bonjour? C'est le Dr Minna de l'hópital á Paris.

- Ursäkta? Vem är det här?

- Hej ursäkta, det är sjukhuset i Paris?

- Va? Varför har ni min flickväns telefon?

- Herregud.

Mitt hjärta dunkade snabbt. Jag bara väntade på orden som skulle krossa mitt hjärta och ta ner hela min värld till havets botten.

- Din flickvän ligger medvetslös här på sjukhuset. Du borde ta dig hit så fort som möjligt.

.