OnlyStorysByMe

Jag kysste Ebba länge och om och om igen. Jag kände mig så dålig men jag kunde inte sluta. Det kändes som om jag ville det här men det var fel. Så fel.

Dörren öppnades till rummet och jag kollade in i dom blåa ögonen som plågandes forsade av tårar. Ellen.

Ellen sprang ut för huset. Jag sprang efter och sket fullständigt i Ebba. Jag tog tag i hennes arm för att vända henne om. Hon slog bort min arm och kollade in i mina ögon. Dom var alldeles röda av hennes tårar. Hon andades tungt.

- Fyfan! Jag vill aldrig mer se dig!

- Ellen snälla! Förlåt, jag vet inte vad som hände.

- Du såg ut att ha läget under kontroll Liam. Det har du väl haft i dagar nu eller?

Hon sprang iväg. Vad hade jag gjort. Jag hade förlorat det jag brydde mig mest om. Jag visste inte vad jag skulle göra. Paniken bara steg. Vad hade jag gjort. Jag hade sårat henne så djupt. Det var verkligen inte värt det. Mina tårar började forsa ner för mina kinder och jag satte mig i bilen. Jag satte händerna och huvudet på ratten när mobilen plingade till. Sms från Ebba. Vad ville hon nu då?

"Förlåt... Ses ikväll?"

Hjärtlösa fan! Jag slängde mobilen hårt någonstans i bilen och körde iväg.

"Ellens perspektiv"

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det gjorde så ont överallt. Jag sprang hem till Hanna så fort jag kunde. Mina ben var helt skakiga när jag kom fram. Jag kunde inte sluta gråta. Jag knackade på och hoppades att det var Hanna som skulle öppna. Och det var det. Jag antar att jag hade slut på otur.

- Ellen! Vad är det som har hänt!?

Vi gick upp till hennes rum. Jag berättade allt. Eller det jag klarade av iallafall. Hanna blev så sur ut att hon nästan bröt pennan hon höll i. Hon tröstade mig hela kvällen och jag sov här.

*3 veckor senare*

Nu hade jag äntligen flyttat hem. Jag satte på tvn när jag kom hem och ett intervju program kom upp. Jag älskade såna så jag satte mig bekvämt i soffan. Jag blev inte lika glad när det var Liam som klev in där. Direkt sänt också. Jag tog fjärrkontrollen för att byta kanal men det gick inte. Jag kunde inte. Jag ville inte.

Istället tryckte jag på spela in programmet.

"Liams perspektiv"

Jag hade totalt tappat allt. Dom senaste veckorna hade jag fått ta ledigt. Jag kunde inte spela någon roll och nu riskerade jag att förlora den om jag inte sköter mig inom 2 veckor. Allt som var i mina tankar var Ellen. Ingenting spelade någon roll utan henne. Jag var så nervös inför den här talkshowen. Det brukade jag aldrig vara men det var jag nu.

- Liam, hur går det på inspelningarna för din nya film?

- Det går alldeles utmärkt.

- Du har ju blivit känd väldigt snabbt och du är alla unga tjejers dröm. Har du något du skulle vilja säga till dom.

- Ja, jag är väldigt lyckligt lottad. Och jag vill tacka alla där ute som stöttar mig genom allt. Jag vill också säga att man ska ta vara på det man har. Är man inte rädd om dom man älskar så förlorar man dom.

- Wow. Det var verkligen starkt sagt Liam. Tack.

- Jag måste säga att du är oförutsägbar och väldigt klurig.

- Ja. Skrattade jag.

- Nu ska du få reda ut något som är förvirrande för oss alla. Vi har hört så mycket om Ebba Heiler och Ellen Wilson. Vem är kärleken egentligen?

Det drog till innanför bröstet. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var ju Ellen.

- Jag kommer alltid bara ha en kärlek i mitt liv och det är Ellen.

- Så du bekräftar att ni är tillsammans?

- Nej, vi är inte tillsammans men jag älskar henne och utan henne är mycket helt meningslöst. Hon är en av dom stora anledningarna till att jag går upp och möter dagen. Jag vill inte leva utan henne.

- Oj, du låter väldigt kär!

"Ellens perspektiv"

Gud vad jag saknade honom. Han var verkligen underbar men jag var fortfarande chockad över att han kunde gör så. Kyssa Ebba. Det hade ju hänt tidigare också men nu när han inte hade mig träffade han inte henne heller. Jag älskade honom verkligen. Jag vill inte spendera mitt liv med någon annan. Bara honom. Även fast jag bara gick i 8an så visste jag att han. Han var för alltid. Jag kunde inte leva utan honom.

Nej, jag ville inte leva en sekund till utan honom.

Jag sprang ut ur dörren och mötte mamma i bilen precis utanför huset.

- Ellen, vart ska du?

- Jag ska till Liam! Mamma, jag vill inte vara utan honom längre.

Hon log så stort att jag trodde hon skulle spricka av glädje.

- Jag kör dig gumman.

När vi kom fram vågade jag inte gå ut ur bilen. Ville jag verkligen det här? Ja, det gjorde jag men vågade jag?

Nej, inte alls. Men jag ville våga och gör jag inte det här nu kommer jag aldrig våga något annat igen.

Jag knackade på dörren och Olivia öppnade.

- Ellen gumman! Hur mår du?

- Bra. Sa jag och log snett.

- Jag är så ledsen för allt. Alla här har varit så ledsna. Speciellt Sara. Hon har inte pratat med Liam sen vi fick reda på det.

- Är Liam här?

- Hans bil kommer där. Sa hon och pekade på bilen som kom inrullande upp bredvid mammas bil.

Han klev ur bilen och tog av sig solglasögonen som han faktiskt haft på intervjun. Hans ögon var helt röda. Vad hade hänt med honom. Han såg helt förstörd ut. Jag kunde knappt kolla på honom. Han var verkligen ledsen. Och det gjorde ont. Jag gick mot honom kollade in i hans ögon. Dom såg fortfarande lika ledsna ut.

- Ellen. Jag är så ledsen.

Jag tittade på honom och kände hur mina tårkanaler aktiverades. Det föll ett par tårar ner för mina kinder.

Jag gick fram till honom och ställde mig så när honom att jag kunde känna vilka tunga andetag han tog.

Tillslut log jag och kramade om honom.

- Jag älskar dig också. Jag vill inte leva utan dig. Viskade jag i hans öra.

Hans armar omfamnade mig ordentligt. Det var som om han tänkt stå så för alltid och aldrig släppa mig men på sätt och vis var det sant. Vi var gjorda för varandra.

Skönt att dom e sams. Jag ville verkligen inte att dom skulle bråka under en massa kapitel så det fick bli 1 :) Kommentera! <3