OnlyStorysByMe

Det föll tårar ner för hennes kinder. Varför hade jag inte berättat? Hur kunde jag göra så? Jag hade tårar i ögonen. Jag har brutit vår vänskap. Jag har ljugit för henne. Länge. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vad jag skulle säga?

Jag berättade allt. Precis allt. Jag skippade inte en mening eller en ända tanke. Jag berättade allt.

- Hanna jag är så ledsen! Men Liam håller på att bli stor och han vill inte...

- Det spelar ingen roll Ellen. Vi har inte hemligheter för varandra och en som den här!

Jag var så ledsen och ångrade allt. Varför fick ingen veta egentligen? För vadå, fansen? Dom skulle ju ändå få reda på det och när dom får det så är Liam riktigt stor och då är det ju bara värre. Hanna tittade på mig.

- Ellen. Gå.

Dom orden gjorde ont. Det var som att någon höll i mitt hjärta och bara klämde ihop det. Krossade det. Nu grät jag. Jag tog mina grejer och ställde mig i dörren.

- Hanna. Förlåt. Det var inte meningen att det skulle bli så här.

Hon sa ingenting. Jag sprang ner till hallen och satte på mig skinnjackan. Sminket var utkletat över hela ansiktet och regnet gjorde det inte bättre. Typiskt att det skulle regna nu. Mina svarta Converse var helt nersmutsade.

Jag ville inte gå hem. Det var ju lördag och jag hade sagt till mamma att jag skulle sova hos Hanna. Och kom jag hem såhär skulle jag vara tvungen att förklara vilket jag inte orkade och jag orkade verkligen inte hitta på en lögn till.Jag sprang till skolgården dit jag ofta gick på helgen själv. Jag satte mig på en blöt gunga i mörkret. Jag var genomblöt. Mobilen vibrerade och jag kollade vem det var. Liam. Jag tryckte upptaget. Han ringde 2 gånger till och jag gjorde samma sak. Tryckte på den lilla röda knappen "Avböj" på min Iphone. Jag satt och lyssnade på regnet innan det efter 10 minuter ringde igen. Liam. Kunde han ge sig. Jag ville inte prata nu. Jag svarade.

- Hallå?

- Ellen. Är du någonstans du inte kan svara eller? Skrattade han.

- Nej.

- Vart är du? Jag hör dig knappt.

- Jag är ute.

- Du är rolig du. Det spö regnar, klockan är halv 12 och du är ute. Vem är du med?

- Jag är själv.

- Va, vad sa du?

Jag la på. Han skulle bara vilja komma och hämta mig och då skulle jag behöva förklara att Hanna vet och att jag ångrar att något av det här hände. Mobilen vibrerade till yttligare en gång.

- Ja, Liam! Vad är det?

- Ellen?

Nu orkade jag inte mer. Tårarna bara rann. Jag kunde knappt stå. Mina händer darrade och mobilen höll på att åka ur händerna hela tiden. Den var helt blöt och jag hörde knappt vad han sa.

- Vart är du? Jag kommer och hämtar dig.

Det kanske var bäst. Annars skulle jag väl ligga här och frysa hela natten. När han körde in med bilen gick han ut och hjälpte mig. Jag grät och han förde in mig i sätet bredvid förarsätet. Hans styvpappa hade övningskört med honom redan så han kunde köra även fast han inte hade något körkort. Efter ett tag stannade han bilen och öppnade dörren. Han ledde ut mig och ledde in mig i baksätet där han satte sig och höll om mig. Mitt huvud vilade mot hans bröst och jag hörde hans hjärta slå. Hans andetag lugnade mig och jag var så trött att jag somnade.

Hon somnade och nu låg hon med huvudet i mitt knä. Jag vågade inte röra mig. Jag lekte lite med hennes hår. Vad var det som hade hänt nu?

Hon vaknade efter bara e halv timme. Hennes mascara var utsmetad och hennes hår var rufsigt. Jag brydde mig inte alls. Jag torkade henne lite runt ögonen och tog tag i henne händer.

- Vad är det som har hänt?

- Hanna såg våra sms. Hon bara sa åt mig att gå. Jag har verkligen sårat henne.

Jag fick så dåligt samvete. Att jag fick henne att hålla det borta från sin bästa vän.

- Förlåt Liam men jag berättade allt.

- Ellen, det är det du ska göra. Berätta för din mamma och alla du vill berätta för. Jag vill inte träffa dig i hemlighet längre. Jag sak berätta för min familj också. Sen får alla andra reda på det på sitt egna sätt.

- Tack Liam! Sa hon och kramade om mig. Varför fick ingen vet egentligen?

- Hur alla skulle reagera egentligen. Jag är ju kändis nu älskling! Sa jag och hon fyllde i mitt skratt.

Okej jag ljög. Det var min pappa. Han skulle aldrig accepterat Ellen. Men nu var det fan nog. Jag skulle visa upp Ellen. Men jag tänkte börja hos mamma.

- Liam?

- Ja?

- Ska vi verkligen sova här?

- Vi kan sova här några timmar sen ska vi hem till min mamma. Jag vill att du ska träffa henne.