OnlyStorysByMe

Jag la mig direkt bredvid Ellen. Jag höll om henne när jag låg bakom henne och hade ansiktet i hennes hår. Jag brydde mig inte om att hon inte hade duschat på flera dagar. Hon luktade fantastiskt ändå.

- Imorn ska vi åka hem.

"Ellens perspektiv"

Jag satt på sängkanten i mina mjukiskläder. Jag kunde inte göra någonting. Klä på mig fick jag inte ens göra själv, jag fick inte böja på mig eller överanstränga mig.

Liam höll på att packa ihop det sista. Han gjorde allt och det skulle han få göra i några veckor framåt.

Jag förstod inte själv att jag kunde varit död nu. Det hela verkade så overkligt. Mamma hade ringt och Liam hade hållt telefonen vid mitt öra vilket fick mig att känna mig löjlig och hjälplös, som om jag inte klarade någonting alls. Det kändes bara otroligt fel att låta honom göra allt det när jag kände att jag kunde klara det själv men han lät mig inte ens säga ifrån. Han var verkligen rädd om mig.

När Olivia var utanför med bilen bärde sjukhuspersonalen ut packningen och Liam körde mig i en rullstol. En rullstol! Nu kände jag att jag inte klarade något alls vilket var en jobbig känsla att ha i sig. Hade jag tänkt på det här innan det hände så hade det varit en ganska kul tanke att få åka rullstol ut till parkeringen och inte göra något alls själv men att göra det var inte lika roligt som tanken. Jag fick panik när jag tänkte på att det var såhär det skulle vara dom kommande veckorna. Jag skulle inte ens få gå i skolan på 2 veckor.

Bilresan till flygplatsen var den roligaste stunden på... ja, ett tag. Olivia tyckte till och med att Liam överdrev när han sa åt mig att vila. Jag tänkte inte vila i 2 veckor. Men som tur var gav han sig efter att han förstod att han inte kunde få mig att sluta skratta, han skrattade med istället. Han höll mig i handen hela tiden och viskade till mig.

"Jag tänker aldrig förlora dig."

Bra tänkte jag. Han skulle ändå aldrig bli av med mig. Jag log hela tiden, jag var verkligen inte redo att lämna det här. Jag trodde på mig och Liam, vi skulle vara tillsammans en lång tid framåt.

"Liams perspektiv"

Vi kom in till flygplatsen. Inte jätte många men många ungdomar var där. Vi lät dom gå fram men jag höll Ellen bakom mig hela tiden.

Alla frågade Ellen hur hon mådde och hur jag hade tagit det. Jag såg på Ellen att hon inte fattade någonting så jag viskade till henne.

- Alla vet vad om har hänt, det är därför pressen är här.

Hon log lite stelt och det var då jag skyndade på lite till köerna där dom inte fick vara. Vakterna backade bort dom och jag tog Ellens hand.

Jag hörde mitt namn från någon välbekant röst och jag vände mig om.

- Liam!

- Pappa?

Han sprang fram till oss.

- Hur mår du Ellen?

- Jag mår bra.

- Vad bra. Jag måste säga att jag var väldigt orolig på slutet men allt gick ju bra tillslut.

Vad försökte han göra? Man märkte så väl att han inte visste vad han skulle säga men något försökte han med.

- Hur är det med dig Liam?

- Det är bra?

- Vad bra. Jag ville bara säga hejdå. Jag stannar här i några dagar till och Liam, jag vill att du tar ledigt tills du är redo att komma tillbaka så du och Ellen kan få mer tid med varandra.

- Tack... Pappa.

Han kramade om mig stelt och jag kramade knappt tillbaka. Han kollade på mamma som verkligen inte log. Han drog sin hand på Ellens arm och log mot henne innan han gick.

Vad var det där?

"Olivias perspektiv"

Liam höll i Ellens händer nästan hela hemresan. Varje gång jag tittade på dom satt dom så nära varandra som man kunde. Jag var så glad för deras skull och jag skulle göra vad som helst bara satt dom får vara tillsammans livet ut. Jag visste att jag borde vara gladare än någonsin nu och det var jag men jag var så arg på Charlie att det tog över mitt glada beteende. Skulle han bli pappa nu. Efter 10 år. Det gick inte till så, han kunde inte få välja när han ville vara pappa och inte. Jag skulle varit gladare om jag visste att han skulle vara pappa för evigt men om ett halvår har han tröttnat igen. Då skulle han såra Liam igen och han klarar inte det. Tanken var ganska hemsk men jag ville inte att Liam skulle träffa honom. Aldrig mer.

"Louises perspektiv"

Snart skulle hon komma. Jag var så nervös. Jag hade gråtit i flera dagar men tanken att jag aldrig skulle få se min lilla flicka igen. Jag hade lagat mat och hyrt film till bara oss två. Jag saknade henne så mycket och min kärlek till henne fick min panik att stiga i kroppen. Det kändes omöjligt att hon snart var här när jag haft tanken om att hon inte skulle klara sig i dagar.

Hanna hade ringt hela dagen och frågat hur hon mådde. Jag hade svarat samma sak hela tiden. Att hon mådde bra och att Hanna fick sova hos oss imorgon. Hon var helt galet exalterad över att träffa Ellen och hennes frågor om Ellen gjorde mig inte lugn. Är ni säkra på att hon kommer klara sig nu? Det var än utav frågorna. Jag fattade att Hanna var orolig och nu var jag också det.

Jag satt vid matbordet och trippade på det med naglarna. Jag hörde hur en bil svängde upp utifrån. Jag sprang till dörren och flög på Ellen som precis klivit ut ur bilen.

Min lilla tjej. Gud vad jag hade saknat henne. Jag omfamnade henne försiktigt och la näsan i hennes hår.

Min flicka.

Förlåt för dålig uppdatering. Vill verkligen tacka för kommentaren på kapitel 37! Det var jätte gulligt och det är så kul att ni tycker om storyn, fortsätt så! <3